Sida 807
Australien.
211
eller ogifta stånd, som under inflytelse af den äldre kyrkans vördnad för munklifvet länge aktats som en berörnlig sed, upphöjdes nu till allmänt gällande lag, på det att gods och land, som hemfallit under kyrkan, icke måtte genom prästernas arfvingar dragas därifrån och på det att prästen så mycket mera skulle egna sig åt kyrkan, när han vore fri från världsliga band. Simonien eller seden att sälja kyrkliga ämbeten, hvilka därvid behandlades som världsliga förläningar, blef i grund utrotad, sedan den ledt till svåra missbruk. Den världsliga makten från-kändes all rätt att utan påfvens begifvande inblanda sig i biskopars och kyrkliga ämbetens tillsättande; och slutligen ansåg påfven sig stark nog att stämma kejsaren själf inför sin domstol för att svara för de anklagelser hans undersåtar gjorde mot honom. Uppbragt lät Henrik förklara påfven för afsatt, hvarpå denne svarade med att lysa honom i kyrkans stora bann (utesluta honom ur dess gemenskap), till dess han gjort bot och bättring. Så stor var bannlysningens makt öfver sinnena, att alla veko undan för den bannlyste som för en pestsjuk, - och Henriks ofver-mod gaf snart vika för fruktan. I tre dagar väntade han barfota och i botgöraredrägt på borggården i Ganossa, innan han fick företräde hos påfven och blef löst ur bannet. Men den kejserliga makten var för alltid bruten, och de krig, som fyllde återstoden af Henriks regering, räckte ej till att upprätta den, hvarken mot de alltmera själfrådiga vasall-furstarne eller mot kyrkan, oaktadt Henrik lyckades förjaga Gregorius, som dog 1085 i landsflykt hos Robert Gruiscard, fullt och fast viss om rättvisan af sin sak.
Grundläggningen af det kyrkliga världsriket i västern ledde till den viktiga följden, att österns kyrka alldeles skilde sig därifrån, sedan hvarje nytt anspråk från påfvarne lossat bandet dem emellan. Hvarken kejsaren eller patriarken i Konstantinopel voro sinnade att böja sig för dem, och strider om makten voro långt mer än strider om läran orsak till den ännu fortfarande söndringen mellan den romerska och den grekisk-katolska kyrkan. Äfven den senare hade under denna tid underlagt sig stora och nya områden. Ryssland hade, som förut är sagdt, slutit sig till dess lära, som redan i slutet af 800-talet omfattats af de flesta öfriga slaviska folk. Däiför hade kyrkan främst att tacka den storartade missionsverksamhet, som öfvades af Cyrillus och Methodius, och deras genom det stormähriska rikets upplösning af tyskarne frarn-tvungna anslutning till Rom lade grund till den splittring, som än i dag skiljer romersk-katolska västslaver från grekisk-katolska östslaver.
För öfrigt framstår under denna tid det byzantinska riket jämte de islamitiska landen gent emot västerlandets barbarer såsom den egentliga civiliserade världen; och det är endast västerns betydelse för framtiden, som skenbart låter östern träda tillbaka, under det den i själfva verket ännu var världshändelsernas medelpunkt. De byzantinska kej-
Källa: Project Runeberg ·
