Sida 808
Australien.
212
sarne förstodo ej blott nu som förr att omspinna österlandet med sin statskonsts fina nät, att göra sina fienders fiender till sina vänner och att mot farliga grannar reta ännu farligare motståndare. Den macedo-niska ättens väldiga härskare, framför alla Basilius I (867-886) och Basilius II (976-1025) förstodo äfven att med vapen i hand öka rikets makt, till dess det äter nådde från Donau till Eufrat. Från islams försvagade kalifer återtogo de Mindre Asien och framträngde segerrikt långt nfcd i Syrien. I norr hade bulgar'erna, en finsk stam, som redan ägde ett mäktigt rike vid Yolga, i slutet af sjunde århundradet brutit in öfver Donau och småningom sammansmält med slaverna samt i förening med dem stiftat ett bulgariskt rike,, som tidtals var mäktigare än det byzantinska och äfven efter sin omvändelse till kristendomen i slutet af 800-talet ofta hotade detta med undergång. Omkring 970 bröts likväl dess makt med hjälp af ryssarne under Sviatoslav; och 1018 tillintetgjorde Basilius II efter en med ohygglig grymhet förd kamp den sista återstoden däraf. Efter hans ätts utgång försvagades riket och hotades af normander i väster och turkar i Öster; men Konstantinopel förblef alltjämt ett lysande hufvudsäte för världshandel och byzantinsk bildning.
Kalifatet blomstrade ännu under Al Mamun, Harun-al-Raschids son (till 833); men sedan drabbades dess härskare af det öde, som månggiftet oundvikligt medför åt österlandets regentätter - att förvekligas under haremslif och palatsränker. Snart voro kalif erna för svaga att hålla sitt ofantliga rike samman; och del efter del affoll för att bilda en själfständig stat. Det moriska Spanien hade, redan då abbasiderna blefvo kalifatets herrar, skilt sig därifrån, då ommijaden Abderrahman vid 759 där lyckats upprätta ett eget kalifat med Cordova till hufvudstad. Under honom och hans utmärkta efterföljare nådde det en rent af sagolik blomstring och rikedom, men sönderföll efter 1000 i smärre stater under striden med de små kristna riken, som börjat bilda sig i halföns norra del. Denna söndring försvagade dock icke den moriska kulturen, som fortfor att stå som ett under för samtiden, och från de moriska högskolorna började österländsk lärdom att sprida sitt ljus öfver Europa. På Afrikas nordkust uppstod efter hand det ena riket efter det andra, och framför allt blomstrade fatimidernas schiitiska kalifat i Egypten (efter 970). Schiiterna grundade sin tro på koran allena, medan sunniterna därtill byggde på arf sägner; och under deras lärokif, som ingalunda gaf de kristnas efter, frodades yppigt sektväsendet. Hos perserna fick schiiterna lära en nationell prägel, i hvilken den fornper-siska andan lefde upp på nytt. Därtill bidrog ej minst Ferdusi, diktaren af Schahname, persernas väldiga folkepos, som värdigt sluter sig till den stolta raden af ariska hjältedikter. Ferdusi lefde liksom Avicenna, med hvilken österlandets vetenskap nådde sin högsta blom-
Källa: Project Runeberg ·
