Sida 809
Australien.
213
string, i ghaznaridernas rike i östra Persien under Mahmud den store (992-1031), som inledde den muhammedanska folkvandringen till Indien med en rad af lysande fälttåg. Äfven i samanidernas rike blomstrade vetenskaperna i Bokhara och Samarkand, och en liflig handel drefs med volgalanden. Ehuru kortvariga dessa och andra välden voro, led kulturen ingalunda af denna splittring, utan fick snarare en mera rik och mångsidig utbildning. Kaliferna voro nu maktlösa redskap för lifvak-tens anförare, emir-al-omru, som var den egentlige härskaren och lämnade dem blott den andliga makten. I deras tjänst stodo mest krigare af en ny stor folkstam, som blifvit omvänd till islam, nämligen turkarne, ett folk af turanisk härkomst från stäpperna öster om Kaspiska hafvet, som med nyomvända barbarers hela fanatism hängåfvo sig åt Muhammeds lära. Från kalifens tjänare blefvo de snart hans herrar, ehuru de bevisade honom stor yttre vördnad. Framför alla andra blefvo de mäktiga på 1000-talets senare hälft, då seldschukernas krigiska stam tagit ledningen bland dem och under sina väldiga höfdingar Togrul Bey, Alp Arslan och Malek Schah utbredt sig öfver nästan hela västra Asien, där de med mera förmåga af sammanhållning snart skulle upprättat kalifernas rike i hela dess vidd. En af deras sultaner (med hvilken titel de turkiska härskarne härefter kallade sig), Khilidsje Arslan, grundade i Mindre Asien ett rike, som snart kom i fruktansvärdt grannskap till själfva Konstantinopel. Men de mest ödesdigra följder skulle dock i nästa tidskifte följa af de turkiska furstarnes eröfring af Syrien och Palestina, det heliga landet.
Medeltidens fjärde tidrymd har sitt namn af korstågens väldiga folkrörelse, som i två hundra år kastade massor af kristna krigare öfver österlandet. Vallfärder af fromma pilgrimer hade länge ägt rum till Kristi graf och andra orter, med hvilka voro förenade minnen, dyrbara för hvarje kristen. Äfven araberna hade visat sig fördragsamma mot dessa vallfarare, icke minst emedan de hade vinning däraf. Men landets nya turkiska herrar drefvos af sin fanatism att öfva allahanda ofog och intrång mot dem. Berättelser härom gingo kring västerlandet och upphetsade sinnena. Gregorius VII hade själf ämnat sätta sig i spetsen för en här till det heliga landets eröfring, sedan han genom att bryta kejsardömets makt beröfvat rörelsen dess naturliga ledare, och hans efterträdare Urbanus II skänkte den af all makt sitt understöd. Men det var först, då en svärmisk munk, Peter af Amiens, drog omkring från land till land under glödande skildringar af de kristnas lidande i det heliga landet, som tanken på dess eröfring från »de otrogna» mäktigt grep alla sinnen. Under allmän hänförelse beslöts på ett kyrkomöte i Ctermont 1095 ett korståg till det heliga landet, och flere hundra tusen krigare från hela den västerländska kristenheten anmälde sig som del-
Källa: Project Runeberg ·
