Sida 825
Australien.
229
intill dess Ivan III efter 1462 fann tiden inne att bryta de söndrade för-tryckarnes ok. Med honom togo de gamla riksdelningarna en ände; Ryssland styrdes i halft mongolisk, halft byzantinsk anda och samlade sig till ett helt, hvars makt dess grannar snart skulle få pröfva.
Ännu länge förblef dock Polen mäktigast af slavernas riken. Efter långa inre strider förenade det sig vid år 1300 till ett helt, och Kasimir den store (1333-1370) gjorde det aktadt i hela Europa. En väldig makttillökning vann det 1386, då dess drottning Hedvig förmälde sig med storfursten Jagello af Litauen. Mot de tyska riddarne och svärds-riddarne, som behärskade hela östersjökusten från Pommern till Finska viken och höllo de med våld döpta infödingarne i ett hårdt slafveri, samlade sig på 1200-talet de ännu hedniska litaverna till en mäktig stat, som snart erofrande förde sina vapen djupt in i Ryssland och ända nedåt Krim. Men i stället att här fullfölja den uppgift, som låg för dem, att från det befriade Kiev bryta mongolernas makt och förnya Ruriks välde, funno de det mer af nöden att förena sig med Polen mot de tyska riddarne. Jagello måste därför bli kristen af den västerländska kyrkan, och som konung i Polen blef han stamfader för jagellonernas ätt, som härskade där till 1572 och i väldiga drabbningar från 1410 till 1466 bröt riddarnes makt.
För Jagellos son Vladislav V syntes en stor uppgift yppa sig såsom kristenhetens värn mot en ny och farlig fiende. Ur den förödelse, som mongolerna vållat, höjde sig efter år 1300 osmanernas turkiska stam, så nämnda efter sin förste höfding Osman, men sedermera allmänt kallade turkar. Omkring 1360 gingo de från Mindre Asien öfver till Europa, där det svaga byzantinska riket ej mäktade hindra dem att fatta fotfäste och i väldiga härtåg skynda från den ena eröfringen till den andra. Deras härskare, som antagit titel af sultaner, kufvade 1389 det en tid mäktiga serbiska riket, 1393 Bulgarien och slogo 1396 en mot dem utsänd stor korsfararehär från västra Europa. Ett förfärligt nederlag mot Timur 1402 stäckte för någon tid deras makt, men de kristna försummade att begagna sig af tillfället, och snart stodo de där åter, fruktansvärdare än någonsin. Genom ett giftermål med drottningen af Ungern lade den nyssnämnde konung Vladislav äfven detta rike till sitt förut stora välde; ett högtidligt besvuret fredsfördrag med turkarne blef trolöst brutet, sedan prästerskapet intalat konungen, att han ej var kristenhetens fiender någon trohet skyldig, men i slaget vid Varna 1444 förlorade han segern och lifvet. Nu syntes intet mera kunna stå turkarne emot, och 1453 föll Konstantinopel i sultan Muhammed II:s händer efter ett förtvifladt motstånd, hvarunder kejsar Konstantin XI dog en hjältes död. Blott det tappra motståndet af den albanesiske hof din gen Skander-beg och Ungerns krigiske konung Mathias Corvinus hejdade for en tid deras segerlopp. Men en mängd flyktingar, som undan dem drogo till
Källa: Project Runeberg ·
