Sida 824
Australien.
228
Burgund. Ursprungligen ett franskt län, hade detta land under kampen mellan England och Frankrike gjort sig oberoende och vunnit stor rikedom genom herraväldet öfver Nederländerna, hvars idoga folk slutligen lärt sig konsten att genom ett nät af dammar skydda sitt lågland mot hafvets inbrott och hvars städer genom sin handel och industri voro de rikaste i Europa utom Italien. Dess krigiske hertig Karl den djärfve syntes för en tid nära att genom sina eröfringar lägga grand till en burgundisk stormakt i mellersta Europa, då han 1477 stupade i en strid mot schweizarnes fattiga, men frihetsälskande bergfolk. I sina dalar vid Alpernas fot hade dessa sedan början af 1300-talet af skuddat huset Habsburgs ok och under ständigt ökad -anslutning försvarat sina friheter, till dess nu äfven Karl den djärfve fann sin död mot dem. Den rika hemgift af land hans dotter medförde och än mer giftermålet med den spanska tronarfvingen gjorde huset Habsburg till det mäktigaste i Europa; men dess vidt skiljaktiga landmassor visade sig snart omöjliga att sammanhålla och invecklade det i en mängd af stridigheter i olika delar af Europa. Synnerligen ödesdiger blef kampen i Italien, när habsburgarne upptogo de spanska anspråken gent emot Frankrike; och de invecklades än mera, då till striden om Neapel äfven fogade sig en dylik om Milano, hvilket ingen ville unna åt den andre. Italien, där de fria städernas republikanska författningar allt oftare omstörtades af folkledare, som på deras spillror grundade nya fursteätter (Sforza i Milano, Me-dici i Florens o. s. v.), blef sedan dess ett slagfält, där franska och österrikiska härar mätte sina krafter, och så har det förblifvit intill våra dagar, då nationell enhet tryggat det mot yttre fienders våld.
Af de italienska städerna bevarade ännu Grenua och Venedig sitt herravälde på hafven, intill dess vid tidehvarfvets slut oväntade händelser ledde världshandeln i nya banor. Öfver det ännu rika och blomstrande Egypten handlade de med Indien; sedan det spanska Gibraltar fallit i de kristnas händer, framträngde efter 1318 venetianska skepp ända till Nordsjön; och öfver Svarta hafvet, dit genuesernas vänskap med byzantinerna öppnat dem tillträde, knöto de förbindelser med mongolerna i den yttersta östern. I öster upplöstes långsamt Dschingis-khans rike; 1368 gjorde sig äfven Kina oberoende. Men hans verk skulle snart upptagas af en ny världseröfrare, Timur lenk (den halte), vanligen kallad Tamerlan, en muhammedansk furste af sannolikt turkisk härkomst, som från 1369 till sin död 1405 under en rad af fruktansvärda härtåg upprättade det gamla riket i hela dess vidd. Men detta rike, där Samarkand för en kort tid var en af världens förnämsta hufvudstäder, blef ännu kortvarigare än det gamla och bidrog genom de nederlag det tillfogat sina medtäflare att bana väg för nya makter. De ryska storfurstarne af Ruriks ätt i Moskva, som länge varit mongolernas djupt ödmjukade slafvar, buro sitt öde med äkta ryskt tålamod,
Källa: Project Runeberg ·
