Sida 823
Australien.
227
Mot hennes efterträdare Erik af Pommern utbröt i Sverige en mäktig folkrörelse under den store fosterlandsvännen Engelbrekt (1434-1436), som i själfva verket ledde till unionens upplösning. Blott för korta tider blef den sedan återställd, och sturarne, de svenska riksförestån-darne, som i konungens ställe och med kunglig makt styrde landet, värnade med tapperhet och statsklokhet om dess frihet. Huset Olden-burg, som 1448 besteg Danmarks och Norges tron och äfven gjorde kraf på Sverige, begick omsider det ohjälpliga felet att ingå förbund med Sveriges nye och farlige fiende Ryssland och gjorde sig därmed omöjligt hos svenskarne. Konung Kristian II, en man, som i uppfattningens storhet stod långt framom sin tid, men hvars förmåga att utkasta stora planer mer än uppvägdes af hans oförmåga att utföra dem, lyckades ändtligen 1520 att bemäktiga sig Sverige, sedan den siste riksföreståndaren Sten Sture den yngre fallit. Men den trolösa grymhet, hvarmed han for fram och som nådde sin spets i Stockholms blodblad, där en mängd framstående män af alla klasser - äfven sådana, som förut lämnat honom bistånd - bragtes om lifvet, väckte mot honom en folkresning, som beröfvade honom krona och rike.
Äfven i Spanien fortgick samlingsarbetet från smärre till större stater. Halföns tre mera betydande stater, Castilien, Aragonien och Portugal, fortfore under ständiga tronkrig och inre afundsjuka att utbilda sig, till dess 1479 de två förstnämnda förenades genom ett gifte mellan drottning Isabella af Castilien och konung Ferdinand af Aragonien. Den omedelbara följden häraf blef att de båda rikena med förenade krafter vände sig mot den sista återstoden af moriskt välde på halfön, det lilla konungariket Granada, som också 1492 dukade under för dem, efter det morer i nära åtta hundra år härskat i större eller mindre delar af Spanien. Det nyförenade riket såg sig snart in-veckladt i de italienska stridigheterna genom konung Ferdinands arfsanspråk efter de aragoniska konungarne på Sicilien och i Neapel. I det senare landet väckte han motstånd hos de franska konungarne, som ville använda sin genom Ludvig XI vunna makt till att grunda ett välde i Italien, och ur denna tvist utspann sig en lång följd af krig ända in i nästa tidehvarf. Ett väl anlagdt försök att förena hela spanska halfön under ett hufvud genom en förening mellan Ferdinands och Isabellas dotter och Portugals konung gick om intet genom den unga drottningens död, som hade ödesdigra följder för Europas framtid. Den spanska halföns söndring förblef beståndande, dä de två förenade tronerna efter hennes död gingo i arf till en annan af konungaparets döttrar, Johanna, och hennes arfvingar. Men Johanna var gift med en prins af det om landförvärf ständigt måna habsburgska huset, som härmed vann en ofantlig makttillökning. Den nämnde prinsens fader, kejsar Maximilian, hade likaledes äktat en stor arftagerska, hertiginna af
Källa: Project Runeberg ·
