Sida 822
Australien.
226
list och våld bryta feodaladelns makt och grunda ett verkligt enhetligt konungadöme.
England skulle på ett fruktansvärdt sätt få bota för sin inblandning i Frankrikes öden, Henrik V:s späde son Henrik VI fick ej ärfva sin franske morfaders krona, men väl hans sinnessvaghet; och hans olyckliga regering väckte inom England nytt lif åt den strid om kronan, som det själft framkallat i Frankrike. Huset Lancaster, som med Henrik IV bestigit tronen, var den därtill närmast berättigade manliga linjen genom sin härkomst från den fjärde af Edvard III:s sju söner. Men det kraf på den kvinnliga liniens företräde, som denne själf uppställt i Frankrike, skulle i England föra hela hans ätt till undergång. Huset York ledde väl sin ättelängd från hans femte son, men ansåg sig genom ett gifte med dottern af hans tredje son ha vunnit bättre rätt till kronan än huset Lancaster; och frändernas strid fyllde riket under trettio år med en rad af blodiga, med vild grymhet förda inbördeskrig, efter partiernas fälttecken kallade de röda och hvita rosornas krig. Härunder fann först huset Lancaster sin undergång (1471), hvarpå huset York under gräsliga blodsdåd rasade mot sig själft, till dess endast den kraftige och begafvade, men grymme Richard III återstod. Men 1485 stupade Richard mot Henrik VII, en aflägsen släkting till huset Lancaster, hvilken genom ett gifte med en dotter af huset York förenade båda ätternas anspråk. Med honom började en ny konungaätt, huset Tudor, som lade grunden till en fast konungamakt, då adelns makt genom de blodiga krigen för lång tid var bruten. Med England och Frankrike framträdde sålunda vid medeltidens slut två riken af ett alldeles nytt slag. Medan förut det feodala landskapet varit den egentliga staten, ofvan hvilken kejsardömet med sina minnen från Rom höjde sig, framstår här nationaliteten som bärare af ett nytt statslif, som i följande tider skulle träda allt mäktigare fram.
Äfven i norden skulle nu det nationella lifvet kraftigare framträda. Norges styrka var bruten genom de långa, nu afslutade tron striderna; och Danmark hade (omkring 1340) genom dem förts till branten af sin undergång samt blott med yttersta nöd räddat sig undan de kraftiga holsteinska grefvarnes öfvervälde. Understödda af de tyska hansestä-derna, hvilkas mäktiga förbund nu bildade nordens största sjömakt, hade de mecklenburgiska hertigarne 1363 lyckats rycka till sig svenska kronan, sedan Sverige under folkungaätten haft omväxlande tider af storhet och svaghet. Då nordens tre konungaätter på 1300-talet utdogo, samlades alla deras arfsanspråk hos den kloka och kraftiga drottning Margareta, som också efter 1389 lyckades under sitt välde förena nordens tre riken. Denna stort tillämnade förening blef dock af kort varaktighet, dels genom stridiga intressen hos folken, dels genom oskicklighet hos konungarne, som efter Margaretas död voro af tysk härkomst.
Källa: Project Runeberg ·
