Sida 821
Australien.
225
förbereddes i öfrigt genom humanismen, en tidsriktning, som uppstått genom beröring med byzantinerna och studium af den klassiska forntidens skrifter, hvilka under den föregående tiden varit så godt som okända, men nu vållade en fullkomlig omstörtning i tidens åskådningssätt och bildning med kraf på större andlig frihet inom alla områden. De allt allmännare universiteten, som i de flesta land uppstodo efter ursprungligt mönster af de arabiska högskolorna i Spanien och af hvilka de i Bologna och Paris voro de berömdaste, bidrogo ej litet till att främja och utbreda dessa åsikter.
Den kännedom universiteten spridde om den romerska rätten kom konungarne väl till pass i deras strid med vasallerna; och det byzan-tinska riket med sin fasta enhet och sin ordnade förvaltning tjänade dem ofta till mönster. Filip den sköne var en bland dessa nydanare. Han stödde sig därvid på borgerskapet, hvars ombud från 1302 äfven kallades till riksmötena, och sökte äfven höja det lifegna bondeståndet. Det uppväckta, men icke tillfredsställda frihetsbegäret ledde efter 1350 till häftiga uppror af både borgare och bönder. Med mera statsklokhet lyckades Englands utmärkta konungar Edvard I (1272-1307) och Edvard 111 (1327-1377) förena folkmakt och konungamakt under ständigt fortgående utbildning af parlamentet. Som Filip den skönes dotterson gjorde den senare (efter 1328) anspråk på franska kronan mot hans brorson Filip VI och hans ätt, hvilken stödde sig på den s. k. saliska lagen, som uteslöt kvinnlig arfsrätt till tronen. Frankrikes eröfring blef nu en med verklig hänförelse omfattad nationaluppgift för det engelska folket och fullföljdes med olika framgång i öfver ett århundrade (från 1340). Ett lysande hjältenamn vanns därvid af Edvard III:s äldste son Edvard, kallad Svarte prinsen, som slog fransmännen i de blodiga slagen vid Grecy (1346) och Poitiers (1356); och 1360 af stods sydvästra Frankrike eller Guienne till England. Svarte prinsen dog före fadren, som därför efterträddes af sonsonen Richard II; men efter en oduglig regering stöttes denne från tronen af Henrik IV. Dennes son Benrik V (1413-1422) sökte afleda det inre missnöjet genom ärorika bragder i Frankrike; och genom segern vid Azincourt 1415 samt ett klokt'bruk af partistriderna i Frankrike bragte han det så långt, att han blef erkänd som tronföljare i Frankrike efter den sinnessjuke Karl VI, hvars dotter han tog till äkta. Hans tidiga död beröfvade dock England alla frukter af hans segrar. En svärmisk bondflicka, Johanna d'Are, kallad OrUanska jungfrun, efter det hon befriat det belägrade Orleans, uppväckte (1429-1431) en mäktig fosterländsk rörelse till förmån för Karl VI:s son Karl VII; och under Englands följande svaghetstid miste det alla sina eröfringar i Frankrike utom Calais vid Kanalen, hvilket det behöll till 1558. Karls statskloke, men grymme och ränk-fulle son Ludvig XI (1471-1483) lyckades med folkets hjälp att med
Enhvar sin egen lärare. J5
Källa: Project Runeberg ·
