Sida 820
Australien.
224
mark. Samtidigt med den rörelse mot Öster, som pågått i norra Tyskland, hade en dylik i söder gifvit tysk befolkning åt landet Österrike kring Donau. Det ärkehertigdöme, som Rudolf af Habsbnrg där grundat åt sin ätt, utvidgades alltmer genom nya landförvärf, och utan att ännu ha frambragt en enda framstående man förstod ätten mot medeltidens slut att efter stor måttstock öka sina besittningar genom giften med arf tagerskor till stora länder. Medan andra gjorde sina eröfringar på slagfälten, föredrog huset Österrike den säkrare och mindre farliga utvägen att vinna sina i brudkammaren. I Ungern och Bohmen, i Bur-gund och Spanien, hvarhelst ett rikt arf var att vinna, anmälde sig dess prinsar som friare och stodo därför vid den nya tidens början i besittning af en landmassa, större än något annat ordnadt rike i Europa. Medan de hohenstaufiska kejsarne i kampen mot påfvedömet våldsamt störtats från maktens höjd, gled påfvedömet själft ej långt därefter nästan omärkligt ned från den höga ställning det nyss intagit. Utan att något synbart försvagande ägde rum, minskades dess inflytande därigenom, att andra makter stärktes och sinnena ändrades. Den tros-ifver, som framkallat korstågen, slappades, då de misslyckades, och påf-varne fingo i sin mån känning däraf, på samma gång deras myndiga härskarlater stötte äfven fromma sinnen bort från dem. Hundra år hade ej förgått efter Innocentius III, då Ludvig den heliges sonson Filip den sköne (1285-1314) ej blott kunde trotsigt afvisa påfven Boni-facius VIILs kraf på världslig höghetsrätt öfver Frankrike, utan äfven lät sina anhängare bära våldsam hand på honom (1303). Ännu ett öfver-tag vann Filip, då han 1307 förmådde en ny påfve att flytta frän Rom till Avignon i södra Frankrike, där påfvarne som franska skyddslingar förblefvo i sjuttio år. Då därpå åter en romersk påfve valdes, täflade två påfvar i Rom och Avignon med hvarandra, hvarpå kyrkans anseende icke vann; då ett allmänt kyrkomöte samlades i Pisa för att göra slut på oredan och tillsatte en ny påfve, hade kyrkan tre påfvar, som alla bannlyste hvarandra. Kraftiga yrkanden på reform inom kyrkan framkallade nya kyrkomöten i Konstans 1415 och i Basel 1431, utan att något vanns därmed. Men ännu mera genomgripande yrkanden på en grundlig kyrkoreformation framställdes af fromma och lärda män, såsom engelsmannen Wiclef eller Wycliffe (död 1384) och bohmaren Hus (död 1415). Den senare kom på kejserlig lejd till mötet i Konstanz, men blef mot tro och lof ven gripen och bränd som kättare, frvilket framkallade ett mångårigt rysligt hämdekrig från hans böhmiska anhängare, husiterna. Mot slutet af medeltiden bragte påfvarne, smittade af tidens lyten, s j älf ve sitt ämbete i vanrykte. Alexander VI var en utsväfvande skurk, Julius II en krigande politiker och Leo X en religions-föraktande konstvän. Det blef alltså icke det öfverdrifna, utan det bristande nitet hos påfvarne, som framkallade reformationen. Denna
Källa: Project Runeberg ·
