Sida 819
Australien.
223
satte den yttersta västern och den yttersta Östern i liflig beröring med hvarandra. Under den ädle storkhanen Kublai (1258-1294) var Asien, liksom romarriket fordom, förenadt i ett enda väldigt fredssamfund, där handel och samfärdsel frodades och vetenskapen hägnades under en mild och vis styrelse. Men oförmåga af organisation och ständiga delningar skulle dock snart bereda det jättelika mongolrikct den undergång, som yttre fiender icke mäktade bringa det.
Med slutet af 1200-talet börjar medeltidens femte tidskifte. Utan att betecknas genom stora världshändelser inbryter långsamt men säkert genom förändringar i tanke- och lefnadssätt en ny tid. Den väldiga troskampen om Palestina hade lärt västerns så väl som österns folk att höja sin tanke öfver lifvets dagliga id och i försvaret af hvar sin tro känna sig som ett enda stort helt. Skilda folkstammar, skilda kulturer, skilda världsåskådningar möttes och blandade sig med hvarandra, i det de lärde menniskorna, att ädelhet och visdom kunde finnas äfven utanför den egna trånga kretsen. Medan det västerländska ridderskapet förblödde på Palestinas slagfält eller i inbördes småfejder, förkofrade sig de fredliga yrkena och visste genom sammanslutning i stadsförbund att skydda sig mot feodalförtryck. Konungamakten å sin sida sökte gärna städernas bistånd mot hårdnackade vasaller och uppträdde därför ej sällan i rent folklig anda. Men den största betydelse fingo mot tidehvarfvets slut de genom beröringen med mongolerna bekanta, från Kina härstammande uppfinningarna och de genom dem främjade upptäckterna, som skulle förändra världens utseende.
Det romersk-tyska kejsardömet förlorar alltmer af sin makt. Dess egenskap af valrike, som i synnerhet främjats genom påfvarnes sträfvan att stärka vasallerna för att försvaga kejsarne, är nu afgjord; och valordningen stadgar sig därhän, att valet förrättas af sju kurfurstar, tre andliga och fyra världsliga. De förre äro ärkebiskoparne af Mainz, Trier och Köln, de förnämsta bland de många prelater, som äfven hafva världslig makt inom sina områden alltifrån den tid, då kyrkan sträfvade att omedelbart lägga under sig det ena länet efter det andra för att därigenom närma sig målet att äfven i världslig måtto förvandla västerlandet till ett enda kyrkorike. De fyra världsliga äro kurfurstarne af Böhmen, Pfalz vid Rhen, Sachsen och Erandenburg, som nu inträdt i de gamla fyra stamhertigarnes ställe. Ingen enda verkligt betydande man innehade under denna tid kejsartronen, och kurfurstarne läto den alltjämt intagas af män ur olika ätter, intill dess det habsburgska huset efter 1437 återfår kejsarkronan för att sedan förblifva i besittning däraf. Sedan alltså sachsiska, frankiska och schwabiska kejsare efter hvarandra förgäfves sökt befästa sin makt, faller uppgiften till en ätt, som vunnit sitt land utanför gammalt tyskt område på förut slavisk
Källa: Project Runeberg ·
