Sida 818
Australien.
222
en ännu vida fruktansvärdare folkvandring, den mongoliska, som snart i milliontal skalle vräka sina härjande horder öfyer dem båda. I det aflägsna Kina hade efter 1069 ett socialistiskt parti uppstått, som efter det gamla samhällsskickets omstörtande ville uppbygga ett nytt på fullständigt socialistisk grundval. Ömsevis härskande och förföljda, framkallade denna läras anhängare de häftigaste strider, men måste omsider fly ur landet till Högasien. Bland dess råa stammar spridde de kinesisk bildning, hvaraf dessa tillägnade sig hvad de funno for sig förmånligt, särdeles i krigskonsten. En mongolisk stamhöfding antog efter åtskilliga segrar 1206 titeln af Dschingis-khan eller storkonung och stormade i spetsen for sina vilda horder, hos hvilka han förstod ingjuta en ursinnig hänförelse, löst mot västra Asien. Omotståndliga som en stormflod, bortsopade mongolerna allt, som kom i deras väg, och det ena islamitiska riket efter det andra utplånades från jorden efter drabbningar, som kostade hundrade tusentals krigare lifvet. Mongolerna voro i grunden ett fredligt folk, men fanatiserade genom de nya lärorna, ville de återföra världen till naturtillståndet genom de stora städernas förstöring och åkerbrukets utrotande; och då de insågo, att jorden därefter ej kunde föda mycket folk, ville de åstadkomma jämvikt genom att i massa utrota den bofasta befolkningen. Däraf förklaras ock den vilda grymhet, hvarmed de foro fram, och den skräck de spridde bidrog lika mycket till deras segrar som deras utmärkta krigskonst och deras sätt att använda det i Kina uppfunna krutet till våldsamma explosioner. Redan under Dschingis-khan och hans söner hade de utbredt sig öfver nästan hela Asien och trängt djupt in i Ryssland, hvars kifvande furstar efter ett förkrossande nederlag 1238 måste hylla storkhanen som sin herre. 1258 föll Bagdad i deras händer och jämnades med jorden, hvarvid den siste kalifen Mostassem blef halshuggen; och nu sträckte sig deras välde från Stilla hafvet till Egyptens gränser, ett område, större än något rike före eller efter dem omfattat. Fredrik II såg den enda räddningen undan dem i ett väldigt folkförbund mellan kristna och muhammedaner till gemensamt försvar; men de stora planerna strandade mot påfvarnes kortsynta motstånd, och kejsaren såg sig ur stånd att hejda deras vilda framfart. Det tyska ridderskapet led mot dem ett blodigt nederlag nära Liegnitz i Schlesien 1241; men så tappert hade motståndet varit, .att det räddade västerlandet från den hotande öfversvämningen, som i stället vältrade sig öfver Ungern mot Konstantinopel, till dess en tronstrid efter storkhanen Oktais död bragte hären till återtåg.
Småningom blef mongolernas krigföring mildare, men österlandet har ännu icke hämtat sig från den förödelse de läto öfvergå det. Påf-varne gladdes åt islams nederlag och hoppades vinna mongolerna för katolska kyrkan; och sedan en ordnad styrelse upprättats i det ofantliga riket, inleddes en förbindelse med storkhanen, som för första gången
Källa: Project Runeberg ·
