Sida 838
Australien.
242
annan vinst för Frankrike än en del af Lothringen och utan att det lyckats frånrycka kejsaren de land i Italien, som det gjort anspråk på. Utan att fiendskapen därför upphörde, blefvo dessa krig ej fullföljda med anledning af trosstriderna, som efter 1562 bröto ut i en rad af ursinniga inbördeskrig, hvilka fortfore under hela den tid, då landet regerades af Henrik II:s tre söner, de sista konungarne af huset Valois. Hugenotternas anförare voro prinsen af Condé, konungahusets frände, och den högsinnade amiral Coligny; i spetsen för katolikerna stodo hertigarne af Guise, under det de svaga konungarne styrdes af sin svekfulla moder, Katarina af Medici. Längre fram trädde i spetsen för hugenotterna en annan medlem af konungahuset, den unge konung Henrik af Navarra, ett litet rike mellan Frankrike och Spanien. En aftalad förlikning skulle bekräftas genom Henriks förmälning med konung Karl IX:s syster, till hvars firande en mängd hugenotter samlat sig i Paris - då på drottning Katarinas anstiftan ett förfärligt blodbad tillställdes mot de intet ondt anande hugenotterna. Det var den s. k. Bartolomeinatten (den 24 augusti 1572). Den gamle Coligny mördades, och Henrik undgick samma öde blott genom en hastig öfvergång till katolska läran. Slaktandet fortsattes i landsorten, till dess öfver 30,000 hugenotter förlorat lifvet. Men blodsdådet hade hos hugenotterna, till hvilka Henrik af Navarra snart åter slöt sig, väckt ett vildt hämdbegär, och kampen upplågade på nytt med rasande förbittring. Karl IX dog snart i en af samvetskval förvärrad sjukdom (1574) och efterträddes af den tredje brodern, den fege vällustingen Henrik III. Då denne låtit döda den alltför mäktige hertigen af Guise, blef han i sin ordning mördad (1589), och nu var Henrik af Navarra närmaste tronarfvinge. Men katolikerna, understödda af Filip II, uppbjödo det yttersta för att hindra kättaren att bestiga Frankrikes tron, till dess den i trossaker skäligen likgiltige Henrik IV lyckades vinna sitt rike genom att till allmän harm för protestanterna för andra gången blifva katolik. Därmed voro troskrigen slut, och Henrik gjorde sitt bästa för att genom en vis regering utplåna spåren af deras förödelser, under det han genom ediktet i Nantes (1598) skyddade hugenotternas religionsfrihet. Hans sista tid egnades åt en storartad plan att bryta huset Habsburgs makt och förena Europas flesta stater i ett enda stort fredsförbund. Men innan han fick tid att fullfölja sina afsikter, blef han mördad (1610), sannolikt på jesuiternas anstiftan. Under det alla dessa strider utkämpades för den reformerta lärans försvar, vann lutherdomen stora framgångar i norden och östern. Kristian II hade äfven i Danmark stödt sig pä borgare och bönder gent emot adeln och kyrkan, och hans regering förflöt under ständig växling mellan våldsamma blodsdåd och storartade, men aldrig fullföljda ansatser till framtidsdigra reformer. I Sverige hade han inbillat sig nedslå allt motstånd genom Stockholms blodbad, men däri hade han storligen be-
Källa: Project Runeberg ·
