Sida 839
Australien.
243
dragit sig. Missnöjet väntade blott på en anförare för att bryta ut, och den dödade Stures son var ännu ett barn. Men anföraren blef snart funnen i Gustaf Eriksson Vasa, son till en af de i Stockholm halshuggna herrarne. Som en jagad flykting irrade han kring i Dalarnes skogsbygder under äfventyr, dem folksägnen förhärligat, och sökte förgäfves förmå dalkarlarne till resning. Så länge dessa trodde, att Kristians vrede blott drabbade de höga herrarne, voro de ej synnerligen hugade att inlåta sig i strid för deras sak; men slutligen förmåddes de att gripa till vapen genom de delvis öfverdrifna skildringarna af Kristians grymma framfärd, återkallade Gustaf Eriksson, som redan var på väg att fly från sitt fädernesland, och ställde honom i spetsen för sig. Resningen fortgick under ett par år (1521-1523) utan märkligare krigshändelser, men med understöd af Liibeck, som framför allt ville hindra uppkomsten af ett stort nordiskt rike, hvilket kunde blifva farligt för dess handel, helst Kristian visade sig böjd att mot hansestä-derna understödja holländarne. Afgörande for krigets utgång blef dock att äfven den danska adeln förklarade sig mot Kristian, som nu förlorade modet och öfvergaf sina riken, ehuru han mycket väl kunnat till sitt försvar stödja sig på det lägre folket, af hvilket han var allmänt älskad. Den nye konungen, Kristians farbroder Fredrik /, hade alltför mycket att sköta med att befästa sin makt i Danmark och Norge för att kunna hindra svenskarne att fullfölja sitt befrielseverk; och Grustaf, som redan 1521 blifvit utsedd till riksföreståndare, hyllades utan vidare hinder till Sveriges konung under namn af Gustaf I (1523-1560).
Som konung hade han åtskilliga uppror att bekämpa från dalkarlar och västgötar och var dessutom stadd i penningförlägenhet till följd af de förbindelser han under befrielsekriget nödgats ikläda sig till llibec-karne. Långt mera än i religiösa skäl bör häri orsaken sökas till hans anslutning till reformationen, hvars läror i Sverige vältaligt förkunnades af två lärjungar till Luther, bröderna Olaus och Laurentius Petri. Då prästerskapet undandrog sig att bidraga till gärderna, kom det vid riksdagen i Västerås 1527 till en fullständig brytning mellan konungen och kyrkan, hvarvid den förre med allmogen till hjälp dref sin vilja igenom. Utan att katolicismen genom något formligt beslut vardt aflyst i Sverige, trängde dock den lutherska läran segerrikt igenom på alla områden. Detsamma var äfven fallet i Danmark, där den alltifrån Kristian ll:s tid vunnit insteg. Denne hade 1531 gjort ett infall i Norge, som slutade med att han måste gifva sig fången och hölls i förvar i Danmark till sin död. Men så afhållen var han af folket, att efter konung Fredrik I:s död ett fruktansvärdt inbördes krig, den s. k. grefvefejden, måste utkämpas mot borgare och bönder under tyska anförare, innan Fredriks son Kristian III kunde bestiga tronen. Norge, som länge nog varit blott ett biland till Danmark, förklarades därvid 1536 för en pro-
Källa: Project Runeberg ·
