Sida 840
Australien.
provins af detta rike, hvarvid det förblef till 1814. Grustaf I, som ansåg äfven sig och sin tron hotad af Kristian II:s anhängare, lämnade därför under kriget ett kraftigt bistånd åt Kristian III; och nöjd med att Lübecks makt i denna strid blef bruten, försummade han alldeles att begagna det ypperliga tillfälle den erbjöd till Danmarks försvagande. Under denna tid var han för öfrigt invecklad i svåra stridigheter med reformatorerna, och i stället för dem lyssnade han alltmera till utländska rådgifvare af tämligen tvetydigt slag. Af deni lät han sig förledas till åtgärder, som betänkligt ingrepo i folkets frihet och äganderätt; och det allmänna missnöjet härmed bröt slutligen ut i dackefejden, så kallad efter sin anförare Nils Dacke, och som under två års tid (1541—1543) satte kung Gustafs tron i allvarsam fara. Denna resning af den småländska allmogen var den sista länken i den kedja af resningar, hvarigenom den svenske bonden alltifrån Engelbrekts dagar tryggat sin och sitt lands själfständighet; och ehuru den med blodig stränghet kufvades, uppnådde den dock till ej ringa del sitt hufvudsyfte, att bevara Sverige från de frihetsfientliga utländska nyheterna i styrelsesättet.
Gustafs senaste år förflöto i ett i det hela ostördt lugn, som han använde att trygga sin ätt i besittningen af tronen, hvartill den 1540 fått sig arfsrätt tillerkänd. Men arfrikets införande, som sparade landet de stridigheter, hvilka visat sig oundvikligt förenade med ofta återkommande konungaval, förde i följe med sig en annan och föga mindre vådlig olägenhet. Såsom förut är nämndt, var det en inom den germaniska rätten och ej minst i Sverige allmänt erkänd grundsats, att krona och rike, där de voro ärftliga, gingo i arf inom släkten efter samma grunder som all annan egendom. Utan uppenbar rättskränkning kunde således en konung icke med bästa vilja hindra rikets splittring i följd af yngre söners arfsanspråk; och det var en lycka för Sverige, att förstfödslorätten åtminstone så till vida uppehölls, att icke mer än en af sönerna blef konung, såsom fordom i Norge och det varägiska Ryssland. Gustaf sökte, så vidt han förmådde, att trygga arfkonungens företräde framför de hertigliga bröderna, men mäktade dock ej hindra de olyckliga inre strider, som riksdelningen medförde under hans äldre söner Erik XIV och Johan III.
Dessa stridigheter flätade sig samman med andra och större, som under ett helt århundrade höllo norden i oro och i sina följder återverkade på hela Europa. Den lutherska reformationen hade vunnit öfverhand äfven i de tyska ordenslanden vid Östersjön och gjort slut på de gamla ordensstaterna. Den tyska ordens siste högmästare Albrekt, en frände till kurfurstarne i Brandenburg af det sedan så mäktiga huset Hohenzollern, gjorde sig redan 1525 till ärftlig luthersk hertig af ordenslandet Preussen. De gamla svärdsriddarnes livländska stat visade sig däremot omöjlig att sammanhålla. Södra delen, Kurland, stannade som ärftligt
Källa: Project Runeberg ·
