Sida 841
Australien.
län under Polen hos högmästaren Gotthard Kettler, det egentliga Livland i midten kom omedelbart under Polen, och Estland i norr gaf sig under Sverige (1561). Olyckan var att alla ville slå under sig ordenslandet i dess helhet, men ingen unnade en så stor makttillökning åt den andre. Danmark, som från medeltiden hade anspråk på Estland, sökte åter göra dem gällande; och för att drifva förvirringen till sin höjd uppträdde en ny och fruktansvärd medtäflare i Ryssland, som under Ivan IV, kallad den förskräcklige, gjort slut på de talrika smårikena vid Volga och nu sökte vinna fotfäste vid Östersjön. Afundsjukan utbröt först i ett förbittradt sjuårigt krig (1563—1570) mellan Danmark och Sverige, som i hufvudsak ingenting afgjorde; men Sverige var genom Estlands införlifvande inveckladt i den vidtutseende östersjöpolitik, som skulle föra det till höjden af storhet och branten af undergång. I ordenslanden antog striden nära nog utseende af ett allas krig mot alla, och till de politiska stridigheterna sällade sig snart äfven de religiösa. Johan III hade äktat en polsk prinsessa i hopp om understöd från Polen, som då då var ett af Europas mäktigaste riken och sträckte sig från Östersjön till Svarta hafvet. Men 1572 utdog den jagelloniska ätten, och den polska adeln förstod genom konungavalen att tillvälla sig all makt i landet. 1587 lyckades det Johan III vinna Polens krona för sin son Sigismund, som till den ändan af sin polska moder uppfostrats i den katolska tron. Sigismund stod under jesuiternas inflytande och sökte, så snart han efter sin fader äfven blifvit svensk konung, att åter införa katolska läran. Men folket samlade sig kring hans farbror hertig Karl till försvar för sin tro; och på Upsala möte 1593 blef den lutherska läran högtidligen erkänd såsom ensam rådande. Adeln höll sig till konungen, då den hoppades vinna större makt under en härskare, som mestadels vistades utomlands; men sedan striden brutit ut i öppet krig, blef Sigismund afsatt 1600. Den nye konungen Karl IX kväfde i blod adelns motstånd och tryggade med kraft reformationens slutliga seger; men Sigismunds ränker för att från Polen återvinna Sverige gjorde det nödvändigt att yttermera stärka det svenska östersjöväldet. Karl IX var dock ej lycklig i sina krig, som först under hans son, den såsom krigare och statsman så berömde Gustaf II Adolf (1611—1632), togo en bättre vändning. Väl misslyckades den djärfva planen att insätta en svensk konung på den ryska tronen, sedan den gamle rurikska ätten 1598 utdött; men det lyckades dock att hindra den polske Sigismund att vinna Ryssland åt sin son, och ryssarne valde efter lång inre oreda en infödd härskarätt, den romanovska (1613). Under stora uppoffringar utkämpade Sverige ett nytt krig med Danmark och ryckte Livland från det ännu alltid fientliga Polen. En lycka för Gustaf Adolf var därvid att han utan att störas af inre strider kunde råda öfver hela rikets odelade kraft. De sista
Källa: Project Runeberg ·
