Sida 861
Australien.
265
denne som kurfurste af Sachsen vunnit mot af svärj ande af sin lutherska tro och öfvergång till den katolska. Han var lätt vunnen af Patkuls förespeglingar om Estlands och Livlands förening med hans stater, men då han var fullständigt maktlös gent emot den polska adeln, kunde han endast börja krig såsom kurfurste af Sachsen, I Ryssland hade med Peter den store (1689-1725) en reformator bestigit tronen, som med hela sitt snilles hänsynslösa kraft sträfvade att låta sitt barbariska land intaga ett rum bland Europas civiliserade stater. Sverige hade med deltagande intresse följt hans rastlösa arbete för sitt folks höjande och under Karl XI:s sista år äfven lämnat honom materiellt understöd. Men för Peters skarpa statsmannablick stod det klart, att Ryssland måste komma ut till hafvet för att kunna stå i omedelbar förbindelse med det egentliga Europa. Det hade kuster endast vid det från alla håll afstängda Kaspiska hafvet och det under största delen af året frusna Hvita hafvet. Från Östersjön stängdes det af Sverige, från Svarta hafvet af Turkiet. Mot detta senare vände Peter först sina vapen såsom kejsarens bundsförvant och lyckades 1696 med stor möda intaga hamnstaden Asov vid det liknämnda inhafvet. Därpå ingick han i förbund med Polen och Danmark för att bana sig och sitt land väg fram till Finska viken.
De förbundna trodde, att Sveriges unge opröfvade konung skulle vara lätt att öfvervinna. Men det stora nordiska kriget skulle räcka i tjuguett år (1700-1721) och skaka halfva Europa i dess innersta grundvalar. Karl XII kastade sig på en gäng ur nöjenas tummel in i fält-lifvets; med ens mognad till man inför den fruktansvärda faran, visade han sig snart vuxen att möta den på ett sätt, som slog världen med beundrande häpnad. Till Danmark, som hotade Holstein, öfver-förde han plötsligt en här, som nästan utan svärdslag tvang konung Fredrik IV till fred på de villkor, att allt skulle förblifva som förut och Danmark utgå ur förbundet mot Sverige. Karl skulle i grund kunnat förödmjuka Danmark, om han ej varit nödsakad att vända sig mot sina andra fiender, af hvilka konung August infallit i Livland och tsar Peter hotade staden Narva vid Estlands östra gräns. Karl vände sig först mot den senare, och med föga mer än 8,000 man tillfogade han på hösten 1700 den ryska hären, som var flerdubbelt större, ehuru den ej enligt den allmänna föreställningen uppgick till 80,000 man, ett fruktansvärdt nederlag. Europa var slaget af häpnad, då den unge hjälten vände sig mot sin tredje fiende, konung August, och slog hans här vid öfvergången af floden Duna 1701. Af sina djupt förödmjukade fiender skulle han nu kunnat vinna en förmånlig fred for att sedan under striden om det spanska arfvet stå såsom Europas skiljedomare. Men det trolösa sätt, hvarpå hans fiender brutit freden, och den nedriga rättskränkning, som han ansåg deras öfverfall innebära, hade fyllt hela
Källa: Project Runeberg ·
