Sida 865
Australien.
269
det de, som ej själfva hade utsikt att få vara med och dela arfvet, i den europeiska jämviktens namn vakade öfver att ingen af de stridande måtte genom ökade besittningar blifva alltför mäktig. -J)en europeiska diplomatien, som nått en hög grad af utveckling genom det af Richelieu införda bruket, att de europeiska staterna höllo ständiga sändebud hos hvarandra, hade härvid ett rikt fält för uppöfvande af sin skicklighet att tillställa eller förekomma krig, att uppreta eller försona täflande makter, att afsluta förbund och motförbund. En förut aldrig öflig sed hade vid denna tid vunnit insteg, nämligen att förlika stridiga intressen genom utbyte af länder. Så sökte kejsaren skydda sina italienska stater mot den spanska Elisabets ränker genom att gå in på att hennes äldste son Karl skulle erhålla Parma och Toscana efter deras fursteätters snart väntade utgång. Då efter August II:s död 1733 krig utbrutit om polska kronan, om hvilken hans son August III täflade med Stanislav Leczinski, lämnades åt Stanislav efter hans nederlag hertigdömet Lothringen vid fransk-tyska gränsen såsom skadestånd. Efter hans död hemföll Lothringen till Frankrike, som därmed ungefär nådde de gränser det - oafsedt de napoleonska eröfringarna - innehade till 1871. Under de stridigheter, som följde med det polska konungavalet, hade emellertid kejsaren nödgats afstå Neapel och Sicilien, som bildade ett nytt konungarike under Karl, Elisabets och Filips son (1735). Därigenom hade åter Toscana blifvit ledigt, och efter den siste Medicis död 1737 lämnades det såsom ersättning för Lothringen åt dess hertig Frans Stefan, som förmäldes med kejsar Karls dotter Maria Teresia.
Medan länder och riken sålunda utbyttes såsom åkertegar, förestod ett stort arfskifte, hvars utredning skulle sätta Europa i föga mindre bryderi än det spanska. Kejsar Karl Yl var den siste manlige ättlingen af det gamla habsburgska huset, och nu gällde det, hvem som skulle taga dess vidsträckta besittningar i arf efter honom. Öfvertygad om nödvändigheten att sammanhålla dessa besittningar såsom ett helt, satte kejsaren alla krafter i rörelse för att vinna de europeiska makternas samtycke till den pragmatiska sanktionen, enligt hvilken hans samtliga stater skulle gå i arf till hans dotter Maria Teresia. Genom uppoffringen af Neapel och Sicilien köpte han detta samtycke, och vid sitt frånfälle 1740 var han fullt förvissad örn att genom en följd af bindande traktater hafva säkert tryggat sin dotters rättigheter. Men utgången skulle visa, huru litet besvurna fördrag äro värda, då de komma i strid med egennyttiga intressen. Den siste habsburgaren hade knappast lagt sina ögon tillsammans, förrän kurfurstarne af Baiern och Sachsen, som voro förmälda med hans brorsdöttrar, inlade gensaga mot den pragmatiska sanktionen och för sina gemålers räkning med vapen i hand gjorde anspråk på hvar sin del af de kejserliga arflanden. Samtidigt med Karls död hade äfven Preussens tron ombytt innehafvare,
Källa: Project Runeberg ·
