Sida 870
Australien.
274
1773 en bulla eller förordning om jesuitordens fullständiga upphäfvande. Jesuiterna förjagades nu ur Europas flesta stater, men förstodo dock att under hvarjehanda förklädnader smyga sig in och hålla sin orden vid lif, och då påfven kort därefter hastigt afled, troddes det allmänt, att han dött af gift såsom ett offer för jesuiternas hämd, hvilket icke bidrog att göra stämningen mot dem blidarIL
Den upplysta despotismens läror hade mot århundradets slut vunnit allmän utbredning och tillslutning. I Spanien tillämpades de med kraft och vishet af konung Karl III (död 1788), en son till Filip V och Elisabet af Parma och i Portugal af den store statsmannen Pombal (död 1782). Dessa länder, hvilka från höjden af deras forna storhet sjunkit ned i ett förfall, som närmade sig till barbari, rycktes därigenom upp till ett blomstrande välstånd, och Spanien intog under Karl III än en gång ett aktadt och betydande rum bland de europeiska staterna. Men efter hans och Pombals död utplånades nästan alla spår af deras rastlösa verksamhet, och allt sjönk snart åter ned i det gamla barbariet. Det var den upplysta despotismens olycka, att folken med likgiltighet åsågo det nydaningsarbete, som de ej själfva fingo taga del i, och därför äfven med lika stort lugn funno sig i att en följande tid med andra åsigter, så långt den förmådde, sökte göra detta arbetes frukter om intet.
I det nordliga Europa njöt Danmark efter Karl XILs död en fred, som räckte till seklets slut och blott för en kort tid stördes af Peter III:s hämdeplaner, då den landsflyktige holsteinske hertigen blifvit det mäktiga ryska rikets kejsare. Under en följd af obetydliga konungar stod landet i det hela stilla, men under starkt tyskt inflytande, ända till dess med Bernstorff en stor statsman uppträdde och äfven här gaf insteg åt den upplysta despotismens idéer. Hans förnämsta verk var Upphäfvandet af den lifegenskap, som alltifrån medeltiden tyngt på de danska öarnas och alltifrån reformationstiden på Jutlands allmoge, men som 1788 fullständigt afskaffades.
Sverige hade efter Karl XILs död sjunkit ned i ett tillstånd af fullständig vanmakt. Så stor hade skräcken för enväldet blifvit i följd af hans hänsynslösa maktutöfning, att konungamakten numera inskränktes nära nog till en skuggbild. Fullkomligt maktlös blef den dock först genom den ytterliga personliga obetydligheten hos kronans innehafvare, af hvilka Fredrik I af Hessen, Karl XII:s svåger, som blef konung efter sin gemål Ulrika Eleonoras tronafsägelse, dessutom väckte allmän anstöt genom sitt dåliga lefverne. Hans efterträdare Adolf Fredrik af huset Holstein var visserligen en ärlig och välmenande man, men fullkomligt ur stånd att upprätthålla kronans värdighet gent emot de kämpande riksdagspartierna. Midt under de senares våldsamma inbördes strid med de öfverdrifter och den korruption, som den förde med sig,
Källa: Project Runeberg ·
