Sida 871
Australien.
275
arbetade sig dock riksdagen långsamt, men säkert fram till ordnade parlamentariska former. På förbättringen af landets inre tillstånd och utplånandet af spåren efter de fruktansvärda olyckorna under Karl XILs krig arbetades med rastlös ifver och ganska god framgång. Polhem och Alströmer gåfvo åt det nationella arbetet en hittills icke anad lyftning, på samma gång den vetenskapliga forskningen blomstrade upp och i Karl v. Linné, den nyare botanikens fader, höjde sig till världsberömd storhet. Med Adolf Fredriks son Gustaf III (l771-1792) bestegs tronen åter af en svenskfödd man, som begagnade den tillgifvenhet han vunnit hos folket till att genom en statskupp (den s. k. 1772 års revolution) omstörta den fria författningen och ansenligt utvidga konungamakten. Grustaf III var en konstnärsnatur och medförde på tronen en sådans förtjänster och fel; i början högt uppburen af sitt folk, invecklade han sig alltmer i stridigheter med de numera sällsynta riksdagarna och i synnerhet med adeln. I strid med den af honom 1772 antagna regeringsformen inlät han sig 1788 i ett tvåårigt krig med Ryssland, som väl lände-svenska vapnen till heder, särdeles till sjös, men ej medförde några direkta fördelar. Ryssland, som samtidigt var upptaget af ett krig med Turkiet och hvars nya hufvudstad Petersburg Grustaf varit nära att med öfver-rumpling intaga, fick härigenom en påminnelse om vådan att hafva ett främmande rikes gräns i hufvudstadens omedelbara närhet, som kanske förmådde det att påskynda Finlands eröfring. I Sverige hade konungens lagstridiga förfarande väckt ett missnöje, som gaf sig uttryck i Anj åla förbundet, en sammansvärjning af adliga officerare, som satt sig i förbindelse rn^d Ryssland och bland annat afsåg Finlands skiljande från Sverige som en egen stat under ryskt skydd. Sammansvärjningen upptäcktes och kväfdes i tid, men konungens svar därpå var en ny statskupp, som aftvang riksdagen bifall till den s. k. föreningsoch säkerhetsakten af 1789, hvarigenom konungen blef i det närmaste enväldig. Det dolda missnöjet hos adeln fick ett hemskt utbrott, då konungen i mars 1792 blef skjuten under en operamaskerad.
Den ryska Katarina var den sista i den långa rad af kvinnor, som under sjuttio år efter Peter den stores död beklädde rikets tron. Äfven hon slöt sig till Fredrik II:s idéer, som dock hade svårt att vinna tillämpning i hennes barbariska rike. Så mycket mera lysande resultat vann hon på den utländska politikens område, där hennes regering är fullt jämförlig med Peter den stores. I begynnelsen en landmakt, hade Ryssland blott öfver Hvita hafvet stått i obehindrad förbindelse med västerlandet. Ivan den förskräckliges framträngande till Volgas mynning hade efter 1550 öppnat det väg till Kaspiska hafvet och orienten; men dess sträfvan gick städse ut på att närma sig öppnare farvatten. Peter hade genom sina segrar öfver Sverige öppnat det väg till Östersjön och genom Asovs eröfring till Asovska sjön. Sistnämnda besittning gick väj
Källa: Project Runeberg ·
