Sida 874
Australien.
278
och hans son August III voro fullkomligt vanmäktiga att på minsta sätt uppehålla konungamaktens anseende, och den siste konungen Stanislav Poniatovski var intet annat än en docka i Kysslands händer. Det gick till sist så långt, att de tre grannstaterna Ryssland, Preussen och Österrike kommo öfverens att utan vidare dela Polen sinsemellan. Polens första delning ägde rum 1772; Ryssland flyttade sina gränser fram mot väster till Duna och Dnjepr, Preussen tog det polska Preussen vid Weichsels utlopp, hvilket skilde dess gamla hufvudland Ostpreussen från rikets västligare delar, och Österrike tog, med stöd af förlegade ungerska anspråk från medeltiden, landet i nordöst om Karpaterna, hvilket fick namn af konungariket Galizien och Lodomirien. Det var ett fullkomligt våldsdåd mot Polen, som visserligen vanskött sig själft, men icke gjort sina grannar något för när; och det finner, sin förklaring, om ock ej sitt försvar, i Preussens och Österrikes fruktan, att Ryssland annars skulle taga hela rofvet ensamt. Polackarne måste finna sig i hvad de ej kunde hindra, men partiraseriet fortfor trots denna allvarsamma varning of örmin sk adt, skickligt underblåst af grannarne, i hvilkas intresse det låg, att Polen aldrig skulle kunna repa sig. Ett sista förtvifladt försök därtill gjordes dock, då den yttersta nod återställde enigheten och 1791 års fria författning bragtes till stånd med afhjäl-pande af de värsta missbruken. Men det var för sent; den nya författningen ledde blott till rikets andra delning 1793, där åter en hvar af grannarne tog, hvad som låg honom närmast. Då grep folket i förtviflan till vapen under den ädle och tappre Kosciuszko för att försvara återstoden af sitt oberoende, men den af adeln förtryckta allmogen förhöll sig likgiltig, och sedan Suvarov 1794 intagit hufvudstaden Warschau, följde 1795 Polens tredje delning och rikets fullständiga utplånande.
Den makttillväxt de tre östra rikena vunno skulle blifva ödesdiger för Europas framtid och motsågs med stora bekymmer af västmakterna. Men dessa voro sinsemellan oense och kunde intet uträtta. Hela 1700-talet fylles af strider mellan England och Frankrike om herraväldet pä hafven och i främmande världsdelar. Men Frankrike var ej mer hvad det varit i Ludvig XIV:s dagar. Enväldet hade där alltför hastigt fört sina vanliga följder med sig. Ludvig XIY efterträddes af ett fem-årigt barn, sin sonsons son Ludvig XV (1715--1774). Maktlystna hof-män, som själfva ville härska, innästlade sig tidigt i kungabarnets gunst och inledde honom i dåliga sällskap, där han från början fick höra, att allt var själf härsk aren tillåtet. Ty värr gjorde han under sin långa regering det vidsträcktaste bruk af dessa onda lärdomar, tillbragte sin tid i de nesligaste utsväfningar och förslösade sitt rikes skatter på ovärdiga gunstlingar och mätresser. Dessa fingo snart regeringsmakten så godt som uteslutande i sitt våld och missbrukade den på det skamligaste,
Källa: Project Runeberg ·
