Sida 877
Australien.
281
måna stam som moderlandets eget folk. Ömtåligast af tvistepunkterna var den om rätten att utkräfva skatter, som moderlandet tog i anspråk för sin räkning, medan kolonisterna med yttersta stränghet höllo fast den rätt att ej erlägga andra gälder än dem de själfva beviljat, som af ålder ansetts tillkomma hvarje engelsman. Striden fördes å Ömse sidor med all den vid dylika tillfällen vanliga ensidighet och hårdnackenhet. Fåfängt varnade Pitt - som numera såsom lord Chatham satt i öfverhuset - och andra framstående politiska män; den engelska regeringen förblef omedgörlig. Den medgaf de omtvistade skatternas inskränkande till det minsta möjliga, den medgaf deras användning uteslutande för koloniala ändamål, men den höll i principen lika envist fast vid sin rätt att pålägga skatter utan koloniernas hörande. När alla rättsliga medel voro uttömda, kom det omsider till våldsamheter. I staden Bostons hamn kastade 1773 några till indianer förklädda amerikaner flere hundra kistor te i hafvet, på det icke en af England pålagd tetull måtte indirekt utgå, om varan fördes i land och såldes. Därmed var tärningen kastad till den strid, som skulle söndra den engelska stammen i tvenne mäktiga, stundom sinsemellan fientliga stormakter. Från början var det ej kolonisternas mening att lösslita sig från moderlandet, utan blott att värna om sin själfstyrelse, men Englands envisa fasthållande vid sina anspråk gjorde hvarje förlikning omöjlig. Blod hade redan flutit, då de tretton engelska koloniernas ombud, församlade till kongress i Filadelfia, den 4 juli 1776 utfärdade den själfständighetsförklaring, som af de tretton kolonierna gjorde Nordamerikas förenta stater. Men i trots af all Georg Washingtons tapperhet och fosterlandskärlek skulle den unga republiken knappast kunnat skydda sin själfständighet, om den ej vunnit en mäktig bundsförvant i Frankrike. Härför hade den att tacka dels den diplomatiske skickligheten hos sitt sändebud i Paris, den berömde författaren och uppfinnaren Benjamin Franklin, dels Frankrikes önskan att hämnas på England för lidna nederlag och återvinna, hvad det förlorat, eller åtminstone försvaga den farlige medtäflaren genom koloniernas frånskiljande. Krigets utgång afgjor-des mindre genom Washingtons segrar än genom de väldiga striderna på hafvet - det adertonde århundradet är framför allt de stora sjökrigens tidehvarf - och då äfven Spanien slutit sig till Englands fiender, och farhågor för dess öfvermakt på hafven förmått de nordliga sjömakterna att sluta sig samman till iakttagande af en väpnad neutralitet, fann det sig ej föranlåtet att gifva efter. I freden i Versailles 1783 erkändes koloniernas själfständighet; Frankrike återfick väl ej Ca-nada, men däremot Louisiana af Spanien, som i gengäld erhöll Florida och Minorca af England. Alla försök att frånrycka det senare Gibraltar, den ointagliga nyckeln till Medelhafvet, hade däremot varit förgäfves. De befriade kolonierna hade ännu en svår tid att genomgå, innan
Källa: Project Runeberg ·
