Sida 898
Australien.
302
sens konung såsom kejsare. Denne vågade dock ej mottaga den erbjudna kejsarkronan, och de lärda, men opraktiska herrarne i parlamentet, som nu stodo rådlösa, kunde icke hindra den revolutionära rörelsen att upplösa sig i inre oenighet och efter många omkastningar sluta med ett fullständigt återställande af det gamla. Italiens enhetsvänner hade i början satt sitt hopp till den reformvänlige påfven Pius IX (efter 1846), men, uppskrämd af de 1848 öfver allt utbrytande folkrörelserna, flydde han från Rom och kastade sig handlöst i armarna på reaktionen och de efter Napoleons fall återställda jesuiterna. I hans ställe hade vännerna af Italiens enhet och frihet ryckt med sig Sardiniens konung, Karl Albert, som trädde i spetsen för resningen mot det hatade Österrike, men blef fullständigt slagen vid Novara och i förtviflan nedlade kronan samt kort därefter dog. I Rom återinsattes påfven genom franska trupper, sända till hans hjälp af presidenten Bonaparte, som ville stå väl med katolska kyrkan, men värst af allt rasade reaktionen i Neapel, hvars konung, Ferdinand //, vann ett hatadt namn såsom nutidens grymmaste tyrann. Österrike, som i Italien återställt allt på den gamla foten, hade inom sig att bekämpa en resning i Wien, som gjorde slut på den gamle Metternichs välde, och en fruktansvärd revolution i Ungern, hvars gamla lagar och friheter kejsaren öfverträdt och som i tyskarnes utbredning såg en fara för sin nationalitet. Den eldige fosterlandsvännen Ludvig Kossuth lyckades genomdrifva kejsarhusets afsättning, och revolutionen syntes på väg att växa Österrike öfver hufvudet, då den rysk e kejsaren Nikolaus, som ansåg sig kallad af försynen att försvara enväldet och nedslå revolutionen, lät en väldig här rycka in i Ungern. Ryssar och österrikare kväfde med förenade krafter upproret, som straffades med fruktansvärd stränghet.
Reaktionen syntes sålunda segra öfver allt. Endast i de land, där på frivillig väg reformer genomförts, blefvo de bestående, såsom i Danmark, som med konung Fredrik VII:s bifall erhöll en frisinnad grundlag, och Schweiz, hvars föråldrade, under revolutionstiden omstörtade, men 1815 i hufvudsak återställda förbundsförfattning omarbetades på bred demokratisk grund. I Frankrike visade presidenten alltmera öppet sin afsikt att återställa kejsardömet, och då nationalförsamlingen, med hvilken han länge legat i delo, fann sig böra vidtaga försiktighetsmått mot hans planer, lät han med våld spränga den, fängsla dess förnämsta medlemmar och nedskjuta dem af folket, som reste sig till försvar för den kränkta författningen, hvilken han som president högtidligen svurit att hålla i helgd. Det var statskuppen af den 2 december 1851, hvartill det for revolutionen alldeles uppskrämda franska folket genom allmän omröstning gaf sitt bifall. Först ett år senare antog han kejsartiteln, som han lät bekräfta genom en ny folkomröstning, och gaf under namn af Napoleon III sitt folk en författning, som väl skenbart bibehöll den
Källa: Project Runeberg ·
