Sida 908
Australien.
312
hade i sikte. Till den ändan begärde han af den preussiska landtdagen betydliga summor till härväsendets ombildning, men landtdagen, som ej kände Bismarcks planer, och äfven om den gjort det, sannolikt skulle ansett dem för öfverdådiga, sade bestämdt nej. Bismarck, som hade stod af konungen, tog ändå under allahanda förevändningar de medel han för ändamålet ansåg sig behöfva, och en vidtgående konstitutionell strid utspann sig.
Från denna afleddes uppmärksamheten delvis genom utbrottet af ett nytt polskt uppror. Omänsklig hårdhet och rått öfvermod å den ryska, obetänkta förlöpningar å den polska sidan hade än en gång kommit det sekelgamla hatet mellan de båda folken att blossa upp; och en våldsamt pådrifven knektutskrifning var gnistan, som i januari 1863 kom det att flamma upp i full låga. Men då ryssarne numera hade alla trådarna af landets styrelse i sina händer, kom resningen alltifrån början att sakna den enhetliga, fasta ledning den så väl behöfde. Europas sympati för det olyckliga, kämpande Polen var liflig och stor, men yttrade sig mest i diplomatiskt skrifven, helst Nappleon, med bägge händerna uppe i den mexikanska saken, hvarken ville eller kunde draga svärdet. Kyssland aktade föga på västmakternas noter och fortgick med hänsynslös kraft i upprorets kufvande. Därvid hade det en god hjälp i Preussen, som Bisinarck med slug beräkning lät hålla trogen vakttjänst vid polska gränsen till hjälpsändningars af stängande. Det af bräck resningen härigenom led påskyndade dess fullständiga kufvande, som ägde rum på sommaren 1864. Återigen sändes många tusen polackar att försmäkta i Sibiriens grufvor; och med utsikterna till Polens uppståndelse såsom själfständigt rike ser det sedan dess mörkare ut än någonsin.
Preussens tjänstvilliga hjälpsamhet i denna sak kom det i det följande väl till pass. En annan fråga skulle nu taga Tyskland och Europa i anspråk, nämligen den danska. Danmarks fyrahundraåriga konungahus hade först med sin siste konung Fredrik VII vunnit folkets kärlek, men nu var det på väg att dö ut. Olika grunder gällde för arfsrätten till Danmark och de därmed förenade hertigdömena Schleswig och Holstein. Den sålunda förestående skilsmässan hade man 1848 sökt påskynda i hertigdömena genom ett uppror, som understöddes från tyska förbundet, men som undertrycktes af danskarne ]850. För att bevara monarkien ostyckad bestämdes att tronföljden i Danmark och hertigdömena skulle öfvergå till prins Kristian af Grliicksburg, som menades bäst förena båda sidornas anspråk. Men prins Kristian var som tysk ej afhållen i Danmark, och dessutom hade i nordens tre riken en nationell rörelse uppkommit, benämd skandinavismen, som framför allt var rådande vid universiteten och hvars mål var de tre rikenas förening till ett statsförbund med gemensamt öfverhufvud. Som sådant tänkte
Källa: Project Runeberg ·
