Sida 926
Australien.
330
endast kan framställas i sina för utvecklingens gång betydelsefulla huf-vudskeden och karaktererna måste tecknas i sina stora hufvuddrag. En mycket viktig sak i den dramatiska kompositionen är spänningen, det vill säga att handlingen ej ett ögonblick slappas, utan fortskrider raskt och så att åskådarens intresse hela tiden hålles vaket.
P]n nödvändig förutsättning härför är att intresset ej splittras på flere saker, utan att dramat är så byggdt, att hela dess handling mynnar ut i en gemensam spets. Detta, som kallas handlingens enhet, är en under alla tider gällande fordran inom den dramatiska konstarten. En viss tid, den klassiska tiden i Frankrikes litteratur, har äfven uppställt två andra enheter, som den dramatiske författaren skulle iakttaga. Dessa voro tidens och rummets enhet. Med tidens enhet menades, att handlingen ej upptog längre tid än tjugufyra timmar, med rummets, att skådeplatsen därför hela tiden var densamma. Dessa båda fordringar ha emellertid blott historisk betydelse, och det, som kräfves i dem, är ej väsentligt för den dramatiska diktarten i allmänhet.
Till det yttre sönderfaller dramat i akter, vanligast i tre eller fem, ehuru äfven det finnes många dramer i en, två och fyra akter. Hvar akt åter delas i scener alltefter de uppträdande personernas entréer och sortier (inträdande på eller afträdande från skådebanan). Till sin inre byggnad sönderfaller den dramatiska handlingen i tre hufvuddelar: inledningen, där handlingens förutsättningar framläggas, utvecklingen, där dess trådar knytas, och upplösningen, där de lösas. I ett drama med fem akter upptages vanligen den första af inledningen eller expositionen, de tre mellersta af utvecklingen och den sista af upplösningen.
Liksom den episka och den lyriska har äfven den dramatiska diktarten för öfverskådlighetens skull indelats i olika grupper.
Man har vid indelningen följt olika principer.
Efter tiden har man det antika dramat, medeltidsdramat och det moderna dramat.
Till de båda förstas egendomligheter få vi återkomma under den historiska framställningen. Det sistnämnda är det vi här egentligen ha att syssla med. Det rör sig på verklighetens botten och tager sina ämnen från hvarje tid och hvarje samhällsklass, ja, äfven från sagans värld.
Hufvudvikten i det ligger - som redan namnet drama, bildadt af det grekiska verbet drao (handla), anger - på handlingen, men äfven skildrandet af de i handlingen framträdande personernas karakter är af stor betydelse, då i det moderna dramat handlingens förlopp i allmänhet just har sin grund i karakterernas egendomlighet.
Detta för oss öfver till den andra indelning man gjort af dramat i frihetsdrama och ödesdrama.
Med frihetsdrama menas det drama, där handlingens utgång göres beroende af hjältens karakter, där hans gärningar få den lön de för-
Källa: Project Runeberg ·
