Sida 939
Australien.
343
Af den stora mängd pjeser han skrifvit är Medea, historien om styfniodern, s-om älskar sin unge styfson, den bästa,
Efter Euripides följde väl ej så få dramatiker, men ingen af dem har skrifvit något af det värde, att det förtjänar upptagas här.
Komedien är till sin yttre form lik tragedien, med undantag af att trilogien aldrig användts för den. Den är i hög grad djärf, sysslar med det offentliga politiska lifvets strider och ger i en fantastisk form en mycket personlig satirisk spegelbild af de ledande männen i Athen och deras svagheter.
Greklands förnämste komediförfattare är Aristofånes (* omkr. 444 f omkr. 388 f. Kr.). Hans pjeser utmärka sig för en bitande, öfver-dådig kvickhet, ett gnistrande godt lynne. Mest berömda af dem äro Biddarne, en satir på folkledaren Kleon, samt Molnen, där Sokrates och sofisterna förlöjligas.
Efter den gamla attiska komedien, som behandlade det offentliga lifvet, kommer den sen-attiska, representerad af Menander, som till mål för sitt löje tager privatlifvcts och de enskilda människornas fel och svagheter. Efter den är det den romerska komedien är bildad.
Jämte dramat ha vi att under denna period fästa oss vid de stora prosaisterna. Deras verksamhet börjar ungefär samtidigt med att dramats höjdpunkt är uppnådd. Den förste prosaist af betydelse, som möter oss, är historieskrifvåren Herodotos. Han föddes 484 f. Kr. Hans verk har sin största betydelse därför, att han är den förste, som söker skilja historien från sagan samt att han, på samma gång han ger en historisk framställning, äfven skildrar landets natur och egendomlighet. Hans historia, som omfattar de persisk-grekiska krigen, torde ha varit afslutad ungefär samtidigt med peloponnesiska krigets början. En ytterligare förtjänst hos den är den filosofiska enhet den får därigenom, att författaren söker framhålla, hur alla historiens händelser äro grundade i en gudomlig världsordning, som för honom tager formen af en nemesis divina (vedergällningslag).
Ett ytterligare steg framåt tager historieskrifningen genom det peloponnesiska krigets skildrare, den tretton år yngre Thukydides. Hos honom möter oss för första gången ett försök till att förklara de historiska händelserna ur de handlande personernas karakter. Är Herodotos historieskrifningens epiker, är åter Thukydides dess dramatiker.
Som den tredje af tidehvarfvets historici ha vi Xenofon, den kände författaren till De tio tusendes återtåg. Hos honom finns ej någon filosofisk, sammanhållande enhet. Han är endast krönikeskrifvaren, sona berättar, hvad han själf sett, men detta gör han på ett ledigt, målande språk, i korta, träffande drag.
Bland tidehvarfvets talare ha vi att minnas Demosthenes, mönstret för alla tiders vältalare, och bland filosoferna Platon, den idealistiska
Källa: Project Runeberg ·
