Sida 943
Australien.
347
Ludvig XIV och hos oss under Gustaf III, där regenterna äfven voro skaldernas synnerliga gynnare, poesien hos en del författare trots sin formella fulländning äfven litet träder i smickrets tjänst och blir hofpoesi.
Detta märker man så väl hos tidehvarfvets store epiker Vergilius, som på klingande hexametrar, efter Homeros' mönster, i sitt stora epos Aeneiden beskrifver Aeneas' flykt från Tröja och Korns grundläggning, som hos dess lyriker Horatius, som i sina efter de grekiska lyrici Sapfo och Alkaios bildade formfulländade oden jämte kärleken och den lugna lefnadsnjutningen äfven besjunger den gudomlige Augustus.
Utom för Aeneiden är Yergilius äfven känd för sina ekloger (herdedikter) samt sin förträffliga skildring af landtmannens lif Georgica.
Horatius är äfven berömd för sina satirer och poetiska bref samt sitt estetiska verk De arte poetica (Bref om skaldekonsten), som sedan utöfvat ett så stort inflytande på den från Frankrike öfver hela Europa utgångna stilriktning inom litteraturen, som för sitt slafviska anslutande till den antika littera- _
turens yttre form fått namnet den abstrakt klassiska.
Till denna tids skalder höra äfven Ovidius, Horatius,
hvars Metamorfoser (Förvandlingar), små episka poem med mytologiskt innehåll, äro af en sällsynt formelegans, samt Propertius, den antika litteraturens mest glödande kärlekssångare.
Epokens historieskrifvare är Titus Livius, hvars skildringar ur det romerska kungadömets och republikens historia ha sitt stora värde genom den flytande beskrifningen af de yttre händelserna, men i fråga om karakteriseringen af de handlande personerna få tagas med försiktighet, då Livius hvarken har den psykologiska blick eller den opartiskhet, som utmärka Roms störste historieskrifvare Tacitus.
Tredje tidrymden.
Silfverdldern (14-138). Under denna period står ännu språket på samma höjd som under guldåldern, det är det fullt utbildade, men ännu rena och af främmande tillsatser obemängda klassiska latinet man möter hos dess författare. Men i fråga om det poetiska innehållet möter man intet nytt och friskt. Här är det stillastående, tills tecken börja visa sig till det förfall, som i nästa tidskifte äfven skall utsträcka sig till språket.
Innehållet i poeternas liksom i historieskrifvarnes verk, som förut var mera harmoniskt och lugnt, tager nu intryck af lifvet, den upplösning af alla sedliga band, som utmärker kejsartiden, och författarne äro an-
Källa: Project Runeberg ·
