Sida 944
Australien.
348
tingen gripna af tidens lynne och tolka det med välbehag eller af harm öfver det och skildra det med indignationens bitterhet. Man kan nästan säga, att det moderna begreppet indignationslitteratur för första gången möter oss under denna epok.
Främst bland tidehvarfvets författare möter oss Neros lärare den stoiske filosofen Seneca, hvars filosofiska skrifter dock sakna det djup, som skulle ha gjort honom till en själfständig tänkare. De äro snarast formfulländade kåserier öfver en del filosofiska ämnen.
Bekanta äro äfven hans tragedier. Som tragiker ansluter han sig närmast till Euripides, men han saknar den lidelsens kraft, som utmärker denne, och söker i stället att verka genom det rysliga. Han är i det fallet märklig, att han just i det afseendet påverkat Shakspeares föregångare och äfven den store britten själf i dennes första bloddrypande drama Titus Andronicus. En annan modern författare, som rönt inverkan af honom, är fransmannen Corneille, hvars drama Medea vida mera är grundadt på Seneca än på Euripides. I allmänhet är den franska klassiciteten mera bildad efter romerska än grekiska mönster.
Bland periodens öfriga skalder må nämnas den djärfve epikern Lucanus, Petronius, som med välbehag och i en lätt, elegant stil skildrar alla tidehvarfvets skamlösheter i sina s. k. satirer, Juvenalis, hvars femton satirer än dj arf vare blotta den sedliga ruttenheten, dock utan att författaren alltför djupt uppröres af den, samt till sist Mar-tialis, som i sina epigram löser det, som man kunde tro, nästan omöjliga problemet att ge bilder af ett ännu djupare förfall, än Petronius och Juvenalis gjort förut.
Tidehvarfvets största namn möter oss dock ej inom poesiens, utan inom historieskrifningens område. Här ha vi att stanna inför Roms störste historiker Tacitus, hvars Annales (Årsböcker) ge oss en af lika stor psykologisk skärpa som sanning präglad, af ädel harm lågande bild af kejsartidens Rom. Som en varnande motsats till förfallet i den döende antiken uppdrager han i sin Grermania en af sympatiens hela ljus omfluten fantasibild af de i historien n yf ram trädande germanfolkens sedlighet, kraft, enkelhet och dygd.
Som prosaförfattare ha vi äfven att minnas retorikern Quintilianus samt Plinius d. ä., hvars Naturhistoria är antikens första naturvetenskapliga verk.
Fjärde tidrymden,
Kopparåldern (138-379). Det förfall i fråga om innehållet, som vi förnämligast i sedligt hänseende sett framträda under den förra epoken, fullbordas i konstnärligt hänseende under denna och följes af tillbakagång äfven i språkligt afseende. Latinet var ett döende språk.
Källa: Project Runeberg ·
