Sida 946
Australien.
350
stor, ehuru för oss främmandeartad skönhet. Dessa äro de båda jättedikterna Ramajana och Mahabharata.
Rama j ana, som är aifattadt på 24,000 slokas eller verspar af två sextonstafviga rader, är dikten om Rama, den store nationalhjälten. Dess innehåll är en poetisk skildring af den ariska kulturens nedträngande mot söder.
Mahabharata, affattad på 100,000 slokas, är till sin stomme en skildring af Kauravas' eller Kuruättlingarnes strid med Panduas, Pandu-ättlingarne. Jämte detta äro i dikten inflätade en mängd episoder eller bihandlingar af det mest olikartade innehåll.
Ramajana är antagligen skrifven under sista århundradet fore vår tideräkning. Mahabharatas olika delar äro af vidt skild ålder, en del af dem tidigare, en del betydligt senare. Den förra dikten är efter all sannolikhet skrifven af en skald vid namn Valmiki, den senare tillskrifves en fingerad person, Vyasa (anordnaren).
Ehuru den hinduiska litteraturen nog har flere epos, äro emellertid dessa dikter de for dess epik mest karakteristiska. Den karakter det hinduiska epos, representeradt af dem, får är, ehuru ofta vildt fantastisk, af ett ädelt och upphöjdt slag. Det är mindre konstnärligt till kompositionen än det grekiska, men mera talande till känslan på grund af sina vackra naturskildringar och sin upphöjda framställning af kvinnlig trohet och hängifvenhet.
Den andra diktart, som är synnerligen väl företrädd i den hinduiska litteraturen,- är dramatiken. Till åldern är den betydligt närmare oss än epiken. Dess början kan knappast sättas tidigare än till första århundradet af vår tideräkning, dess blomstring vid pass fem hundra år senare. Som allt drama började äfven det hinduiska i samband med religionen, men öfvergick till att behandla världsliga ämnen. Dess utveckling är troligen fullt nationell, ehuru det företer egendomligheter i formen, som erinra om den senklassiska tragedien. I stämningen står det närmare det moderna romantiska dramat, ty liksom den hinduiska epiken utmärker det sig för otyglad fantasi, natursinne och genom att det framställer upphöjda kvinnogestalter.
En språklig egendomlighet är att dialogen ofta är affattad på två olika språk sanskrit och prakrit. Hjälten och de ledande manliga bifigurerna tala sanskrit, de öfriga männen och kvinnorna det simplare prakrit. Dialogens yttre form är prosa, men den af brytes ofta af inströdda rent lyriska dikter.
Antalet dramer, som blifvit bevarade, är ej stort; det går upp till omkring femti, men deras värde är så mycket större.
Den förnämste kände författaren är Kalidasa, som lefde omkring 550 e. Kr. Hans stycken beteckna den hinduiska dramatikens höjdpunkt. Mest bekant af dessa är det mytologiska herdedramat Sakuntala, som äfven finns öfversatt på svenska af Hj. Edgren.
Källa: Project Runeberg ·
