Sida 965
Australien.
369
speare öst, när han skref Eonieo och Julia. Ämnet är af G-roto hämtadt hos den förut nämnde novellförfattaren Bandello.
Liksom man i tragedien i formellt hänseende tagit de genom humanismen åter allmänt bekanta antika dramerna till mönster, så märkes i komedien i ännu högre grad inflytandet från de gamla författarne, synnerligast Plautus och Terentius. Som vi förut visat, voro ju deras komedier aldrig ens under den djupaste medeltiden fullt okända. Men användningen af dem blir nu himmelsvidt olika. Förut var det endast det yttre, formen och glosorna, man lånade. Nu åter går man i skola hos dem, äfven hvad innehållet angår. Den kristna moral, som medeltiden lade in äfven i de skådespel, som voro uppbyggda af de gamla hedningarnes ord, försvinner nu. Kanske är komedien till och med det starkaste uttrycket för all renässansens reaktion mot medeltidens askes. Den är nämligen i det stora hela i hög grad lättsinnig och sinnlighetsretande, en hänsynslös spegelbild af tidens lif och seder.
Nästan längst i lössläppthet går en präst, kardinal Bibbiena, hvars komedi La calandria (Tvillingarne) kan betraktas som typisk för hela riktningen. Värdigt vid sidan af honom står den store statsmannen Machiavelli med sitt stycke La mandragola (Trolldrycken). Möjligen öfverträffas dock båda af den förut omnämnde Pietro Aretino, sin tids kvickaste och hänsynslösaste skandalskrifvare, för hvars i gift doppade penna de mäktigaste furstar darrade. Han har skrifvit flere komedier, alla hänsynslöst uppsluppna och i tonen närmande sig folkkomedien. Mest bekant af dem är II marescalco (Stallmästaren), historien om en fruntimmershat ar e, som blir kär i en page.
Till sist ha vi äfven att betrakta en del dramer, som hvarken äro tragedier eller komedier, borgerliga skådespel, med ett ord.
Inom denna art möter oss Italiens bästa nationella drama Bernardo Accoltis Virgina, förebilden till Shakspeares »Slutet godt, allt godt» och i hvilket äfven de af den store britten använda ring- och kistmotiven förekomma.
Den lyriska poesien är under denna tid ej af så stor betydelse som förut. Det mesta är efterklang efter Petrarca, men vi ha dock att anteckna två stora namn, den på nästan alla konstens fält verksamme Michel Angelo, hvars sonetter vunnit rykte för sitt djupa innehåll, samt hans ädla väninna Vittoria Colonna.
Innan vi lämna epoken, ha vi ännu att nämna en för den egendomlig konstform, som ej fullt kan inordnas under någon af de andra arterna, nämligen herdedikten.
Vi ha under förra perioden sett, hur Boccaccio införde den. Då var den ännu episk. Under denna tid går den alltmer öfver till att bli dramatisk och får som sådan betydelse därigenom, att det sedan blir den, som ger uppslag till operan.
Enhvar sin egen lärare. , 24?
Källa: Project Runeberg ·
