Sida 969
Australien.
373
Spanien.
Efter Italien blef det Spaniens tur att taga ledningen inom den moderna litteraturen.
Det inflytande, som Italiens litteratur skulle utöfva på den allmänna europeiska bildningen, blef det dock aldrig Spaniens lott att nå. Dess litteratur var därtill för utprägladt nationell. Men som nationallitteratur nådde den en höjd, som ställer den i jämbredd med de största kulturfolkens.
Det är egentligen kring två poler den spanska litteraturen rör sig: kring epiken och dramat. Den har äfven två storhetstider, en inom hvardera branschen. Liksom hos alla folk med en naturenligt utbildad nationallitteratur var det epiken, som kom först; dramat kom, efter en tid af mindre själfständig lyrisk produktion, sedan.
Grrunden för den spanska nationalkarakteren är keltisk-iberisk med den keltiska rasens utmärkande drag af fantastik. Men koloniseringen från Grekland och Kom först och invandringen af vestgoter och araber sedan lämna nya bildningselement.
Blandningen af dem alla bildar Spaniens språk- och nationallynne med dess egendomliga förening af köld och glöd, dess lidelsefullhet och stolthet, dess på en gång hårda och mystiska fanatism.
I litteraturen tager sig nationallynnet uttryck i en prunkande, stundom nästan retorisk grandezza i stilen samt ett drag af oböjlig stolthet och katolsk romantik i uppfattningen.
Språket var färdigbildadt under 1100-talet.
Litteraturen är, kan man säga, börjad under 1200-talet. Vi särskilja i dess historia fyra olika epoker.
1. Den nationella epoken, cidromansernas tid, 1200-och 1300-talen.
2. Den lärda hofpoesiens tid. Under denna framträder en af den proven c, aliska trubadurpoesien påverkad lyrik, men jämte denna fortgår den nationella epiken, som är den grundval, på hvilken det i nästa period framträdande dramat är byggdt. Denna period sträcker sig öfver 1400- och första hälften af 1500-talen.
3. Den klassiska epoken. Dramats och de stora novellisternas tid. Slutet af 1500- samt 1600-talet.
4. Efter dramats blomstring inträder under 1700-talet en afmatt-ning. Det nationella draget i litteraturen, som i hela folkets lif, tyckes do bort, och vi se en osj älf ständig harm ning af franska mönster inträda, hvilken först i våra dagar efterträdts af en viss nationell lyftning.
Källa: Project Runeberg ·
