Sida 970
Australien.
374
Första tidrymden.
Den nationella epoken, cid-romansernas tid. 1200-1300-talen.
Spanien är kanhända det land i Europa, som af alla har den mest egendomligt och kraftigt utvecklade folkpoesien. Det är äfven på grunden af den, som dess konstpoesi spirat upp.
I motsats till de nordiska landens folkdiktning, som ofta har ett starkt lyriskt drag, är den spanska afgjordt episk. Den skildrar i det hela folkets lif och seder, men framför allt dess hjältar och förnämligast deras strider mot morerna.
Den främste af alla dessa hjältar, kring hvilka folkpoesien knöt sig, är Cid el campeador (kämpen). Om honom äro så väl de flesta sona de bästa folkromanserna diktade. Dessa cid-romanser ha alla den egendomliga versform, som vi i det föregående beskrifvit under namnet redondillas.
Denna folkpoesi börjar redan, så snart språket blifvit stadgadt; under denna period når den sin högsta blomstring, men den kvarlefver jämte konstpoesien, som då gick andra vägar, under nästa, bildande den jordmån, i hvilken den klassiska epokens rika skördar kunde bringas till mognad.
Den under denna första tidrymd framträdande konstpoesien har äfven den nationalhjälten Cid till föremål. Om honom är den stora dikten Poema del Cid skrifven. Denna dikt, som noga måste skiljas från de folkliga romanserna, är affattad på ett helt annat versmått än de, de s. k. versos de arte mayor, ett jambiskt-anapestiskt, tio-, femton-, ja, ända till tjugustafvigt versmått, som blir egendomligt för konstepiken, liksom redondillas blef det för folkepiken och dramatiken.
Hvilken författaren är, vet man lika så litet som affattningsåret. Så mycket är blott visst, att dikten är skrifven efter midten af 1100-talet.
Ett annat märkligt alster af epokens konstpoesi är den s. k. Döddansen. Ämnet är det på så väl flere taflor som i dikter från medeltiden vanliga, att Döden bjuder upp alla människor, från kungen och påfven till daglönaren och tiggaren, till dans, och alla måste de följa honom.
Vidare märka vi en framställning af Josefs och hans bröders historia, som har starka spår af att ha förmedlats af araberna.
Pä gränsen mellan versepiken och den sedan framträdande riddar-romanen står den dikt, som Lorenzo Segura vid midten af 1200-talet skref öfver Alexander den stores bedrifter. Alexander var, som bekant, en af medeltidsdiktens mest framträdande gestalter. Men det var Alexander, ombildad till en kristen vandrande riddare, hvars äfven-
Källa: Project Runeberg ·
