Sida 971
Australien.
375
tyrliga bedrifter man beskref. Så äfven i detta 10,000 rader långa poem.
Från en dylik dikt till riddarroman är steget icke långt. Bet dröjer ej heller länge, förrän denna genom en af Garcia de Montalvo verkställd öfversättning af portugisen Vasco de Lobeiras ryktbara roman Amadis de Gaula gör sitt inträde i Spanien för att där nå en utveckling, som hotade att alldeles förkväfva folkets smak för annan litterär föda, ända till dess Cervantes genom sin satir Don Quijote gaf dråpslaget åt hela genren.
En annan riktning, som framträder redan under denna epok, är satiren. Dess förnämste representant är den på 1300-talet lefvande Juan Buiz, mest känd under namnet ärkepresten af Hita. Han har skrifvit en samling berättelser och satirer, som i dj arf het och friskhet erinra om de italienska novellisterna, ja, i sitt öfverdåd stundom föra tanken till Rabelais. Liksom i flertalet af medeltidens satirer är det de andliga, som i dem få de beskaste pillren att svälja.
Till sist vilja vi nämna en representant för tidens mera didaktiskt anlagda novelldiktning, infanten Juan Manuel, som i sin samling noveller äfven har en, där samma fabel möter oss, som bl. a. äfven Shakspeare användt i Så tuktas en argbigga, sättet att genom skrämsel göra en styfsint hustru mjuk.
Andra tidrymden,
Hofpoesiens, den Provensalska lyrikens tid. 1400- och första hälften af 1500-talen.
Den nationella poesi, som utmärkt den första tidrymden, efter-trädes under denna af en utpräglad efterbildning, dels af de gamla, dels och förnämligast af provengalska och italienska mönster. Detta märkes så väl inom lyriken, där trubadurpoesien blir förebilden, som inom epiken, där det italienska renässansmaneret träder i de nationella romansernas ställe.
Spanien, som förut varit strängt afsöndradt för sig själft och hvars politiska sträfvanden samlat sig kring kampen mot morerna och de små kungarikenas inbördes angelägenheter, träder, sedan sammanslutningen mellan dessa med Karl L:s tronbestigning är fullbordad, in bland Europas stormakter, och dess intressen vändas mot utrikespolitiken. Detta måste naturligen äfven inverka på litteraturen, och följden blef, som sagdt, den, att den nationella prägeln plånades ut och efterhärmningen trädde i dess ställe.
Epiken sysslar i italienarnes maner dels med inhemska, men nu från samtidens strider hämtade ämnen, dels med de för hela renässansepiken gemensamma motiven.
Källa: Project Runeberg ·
