Sida 585
239. Erik Slang efter C. Bratt (III)
Snart ryckte fienderna fram på nytt. Med glädje varsnade de den förödelse, de åstadkommit sedan sitt sista besök. De ansågo den tyda på att försvararnes motståndskraft nu omsider var bruten, samt att det behöfdes allenast ett enda beslutsamt framryckande för att få plocka segerns nu ändt-ligen mognade frukt. Men liur grymt blefvo de icke besvikna! Äfven nu mottogos de af täta salfvor, och, sedan de väl kommit innanför de nedrasade vallarna, hade de på nytt att motstå det ena anfallet ursinnigare än det andra.
Timme efter timme kämpade man med öfverhanden än på den ena, än på den andra sidan. Än drefvos fienderna tillbaka, än nödgades svenskarne vika, än gällde striden fästningsvallens ruiner, än den sista biten af svenskarnes förskansningslinje inne i staden. Med hvarje stund blef dock striden alltmer ojämn. Allt större massor förde fienden i elden, alltmer smälte den svenska skaran samman, alltmer sjönk dess motståndskraft.
Men nu var också den förelagda tiden gången till ända. Nu var Banér i säkerhet, nu kunde Slang tänka på de sinas räddning.
Nu lät han också uppsätta den hvita fanan till tecken, att han icke längre kunde fortsätta försvaret, och efter en kort underhandling gaf han sig fången med sina återstående män.
Så snart Slang gifvit sig fången, skyndade de kejserliga bort för att stänga vägen för Banér. Men det var redan för sent. Banér hade för några timmar sedan passerat förbi Teinitz. Fienderna hunno honom icke, förrän han i Sachsen förenat sig med sina bundsförvanter.
Slangs och hans tappras själfuppoffrande hjältemod hade räddat Banér och den svenska liufvudhären. Med stor berömmelse talade man om den vackra bragden, som vittnade om så mycken plikttrohet, och än i dag visar man i Leipzig den tappre Erik Slangs hjälm, stridshandske och svärd, än i dag kunna resande i Böhmerwald få höra berättelsen om »den svenske Leonidas» och om hans vackra bragd i Neun-burgpasset.
Källa: Project Runeberg ·