Läsebok för folkskolan: Afdelning 3, 4, 5 och 6

I statssaker hvarken sökte eller vann drottningen något inflytande.- Men för sin gemål var hon en välgörande ängel. Hon förjagade från hans sinne orons mörka andar. Den makt, hon ägt öfver honom, blef rätt klar först då, när hon var borta. Outtröttligt verksam var hon för sina barns uppfostran. Fyra bland dem hade hon den sorgen att förlora redan i deras späda ålder.

Drottningen, redan från ungdomen svag, blef med tilltagande år alltmer sjuklig. Under hela vintern mellan 1690 och 1691 äfvensom mellan 1692 och 1693 måste hon för-blifva i sängen. Förgäfves tillstyrkte läkarne en badresa till Tyskland. På våren 1693 tycktes drottningens hälsa förbättras, och hon begaf sig till Karlberg. Men under sommaren blef hennes tillstånd så försämradt, att man be-gynte frukta det värsta. Nu frambröt konungens ömhet i hela sin styrka. Hans sorg var otrolig. Personligen deltog han i drottningens vård och lämnade henne nästan aldrig. Den 26 juli 1693 afsomnade hon vid 36 års ålder. Hennes sista ord till konungen var en bön, att han måtte vara god mot de fattiga och behandla sina undersåtar med mildhet.

Den häftiga sorg, som utbröt hos konungen efter drottningens död, visade tillräckligt, hvilken tillgifvenhet han i djupet af sitt hjärta hyste för henne. Hängifvande sig åt sin sorg gick han oupphörligt upp och ned i drottningens rum. »Här lämnar jag mitt halfva hjärta», yttrade han, när han lämnade Karlberg. Med konungen sörjde hela landet. Den allmänna kärlek, den milda drottningen förvärfvat, blef nu uppenbar.

I ett stilla liktåg fördes drottningens stoft till sitt sista hvilorum i Piddarholmskyrkan. På en kunglig jakt fördes det klockan tolf en mörk höstnatt genom Karlbergs kanal till Riddarholmen. I förstäfven stod riksmarskalken med sin staf och vid rodret generalamiral Vaehtmeister. Konungen hade följt liket ned på jakten. Därefter skyndade han till lands förut och mottog det i kyrkdörren.

Man sade om Karl XI, att han efter drottningens död icke hade en lugn natt.