Sida 813
328 B. Ishafvet efter F. Nansen
Det var drifisens hvita massor, vi hade för ut. Ljuset var det återsken, som isen kastade mot dimman eller skyarna, och ljudet kom från hafvet, som rullade öfver isflakarna och stötte dem mot hvarandra. Det kändes underligt att stå där stirrande och lyssnande, medan vi seglade in i den okända isvärlden. Bruset blef starkare och starkare och hördes nu från alla håll. De drifvande isflakarna kommo allt tätare. Grång på gång stötte vårt skepp emot en dylik flake, men med ett väldigt brak restes den på ände och vältrades åt sidan af skeppets starka bog. Ofta voro stötarna så våldsamma, att vi måste hålla oss fast för att ej falla omkull.
Sälar.
Långs kanten af denna drifis färdas sälfångaren för att träffa på sälar, och fram genom isen bryter han sig väg med sitt starka fartyg för att nå sitt byte. Men mången hård dust måste han utkämpa. Man kan ej tänka sig något vildare än ett oväder under en vinternatt där borta i Nord-hafvet. När stormen hviner fram öfver haf och is och piskar
Källa: Project Runeberg ·