Sida 996
Australien.
400
Skotland och på Irland ända in på 1700-talet. Den gamla bardpoesien fick dessutom, då Macpherson hittade de gamla s. k. ossians-sångerna och gaf ut dem i en i tidens stil moderniserad upplaga, stort inflytande på nyromantikens framträdande.
Sachsarne, som inkomrno i midten af 400-talet, införde de nordgerma-niska sagokretsarna. Det förnämsta spåret af deras poesi är den redan i sammanhang med medeltidslitteraturen i allmänhet behandlade Beowulf-sången.
Danskarnas inflytande inskränkte sig i litterärt hänseende mest till att de riktade språket med en del nya ord och versformer.
Ett viktigare inlägg var det normanderna gjorde, när de efter slaget vid Hastings 1066 blefvo landets herrar.
Till en början blef franskan det härskande språket jämte latin, som odlades i klostren. Vi ha under denna tid dels rent fransk trubadurpoesi, dels dikter på latin. Så småningom sammansmältas dock de olika elementen, och från 1200-talets början kan man anse att engelskan som språk finns till, ehuru den först i midten af 1300-talet är färdig och utbildad.
Det viktigaste minnesmärket från denna det engelska språkets bildningstid äro de ypperliga episka folkvisorna, balladerna. I England som i Spanien lades på detta sätt grunden till ett nationellt drama.
Man kan i England lättare än i något annat land följa folkpoesiens gång och inflytande på konstpoesien.
Folkvisan börjar som öfversättning från franskan under 1200-ta-let, blomstrar under 1300- och 1400-talen, ingår under 1500- och 1600-talen i konstpoesien, uppväckes åter i sin ursprungliga form i slutet af 1700-talet och medverkar då till nyromantikens framträdande, som i England är mera friskt och nationellt än i något annat land.
De engelska folkvisorna äro i allmänhet starkt episka och besitta en sällsynt friskhet. Man kan särskilja flere grupper af dem.
Den viktigaste bildas af kväden med historisk bakgrund, som uppkommo i norra England och dels skildra gränsstriderna emellan engelsmän och skottar, dels kungarnes äfventyr ute bland folket. De förra äro mera poetiska, de senare fyllda af den sunda humor, som utmärkte det glada gamla England. Båda ha lämnat rika insatser till Shak-speares dramer.
Mindre viktiga äro två andra arter, en grupp af episkt-romantiskt skaplynne, som äro efterbildningar från franskan, samt en grupp, i hvilka kärlek, ofta historier om förförda flickor, bildar hufvudmotivet.
Utom folkvisorna märka vi under denna tid en del fortsättningar af de gamla brutes samt några allegoriskt moraliserande dikter.
Äfven börja namngifna författare att framträda, och språket når den utveckling, att det under nästa epok kan tjäna en verklig skald till uttrycksmedel.
Källa: Project Runeberg ·
