Sida 997
Australien.
401
Andra tidrymden.
Förberedelsens tid. 1350-1550.
Den man, som här först möter oss, är Geoffroy Chaucer (1328- 1400), den engelska poesiens fader. Konstpoesien träder utbildad mot oss i hans i detaljerna realistiska, i omklädnaden ofta allegoriska dikter, hvilka äro affattade på ett språk och i en forna, som göra, att man ännu kan läsa dem med nöje. Chaucer rönte stort inflytande från Italien, och den renässans, som sedan når sin fulländning under Elisabets tid, börjar med honom.
Hans förnämsta arbete är Canterbury tales, en samling berättelser, hvilka en del godt folk, som vallfärda till Thomas Beckets graf, förtälja hvarandra under resan. Berättelserna äro på prosa; ramen kring dem och prologen, där personerna ypperligt karakteriseras, äro på rimmade femfotade jainber.
Undantaga vi Chaucers samtida Gower, har den engelska litteraturen ingen författare af större värde att uppvisa förr än under 1500-talet.
Däremot utvecklas nu i Skotland en rik och blomstrande litteratur.
Vi ha här först den lärde och konstälskande Jakob l och vidare de båda patriotiska diktarne John Barbour, som besjöng den gamle nationalhjälten Robert Bruce, samt Blind Harry, som hyllade den andre nationalhjälten William Wallace.
Under 1500-talet fortvarar blomstringen under sådana män som William Dunbar, »Skotlands Chaucer», en kraftig och originell skald, en föregångare till Robert Burns, samt den djärfve satirikern David Lindsay.
I England hade med den börjande renässansen humanismen hållit sitt intåg, och där som annorstädes medförde den, att man en tid skref på latin. En representant för denna riktning är John Skelton.
Jämte honom ha vi under tidehvarfvets slut att minnas John Heywood, en af Englands tidigaste dramatiker, samt de båda män, som inledde den elisabetska renässansen, Henry Howard, grefve af Surrey, och Thomas Wyatt.
Båda äro de starkt påverkade af inflytande från Italien och hämta många formelement därifrån, särskildt från Petrarca och lyrikerna. Sålunda inför Surrey från Italien den versform, som sedan blef karakteristisk for det engelska dramat, den orimmade femfotade jamben, blankversen.
Tredje tidrymden,
Renässansen. 1550-1650.
Med Elisabet hade England jämte fasthet inåt vunnit anseende utåt. Landets ställning var tryggad i politiskt och religiöst afseende.
Källa: Project Runeberg ·
