Sida 998
Australien.
402
Kraften, härdad genom de utståndna farorna, var spänd och frisk, och stormaktsställningen följdes nu af en yppig blomstring på det litterära området. Det är den engelska litteraturens guldålder vi nalkas. Epiken och dramatiken nå under denna tid en utveckling, som det ej varit många lands litteraturer bcskärdt att se maken till.
Uppammad på folkvisans grund, blir litteraturen till innehåll och stämning äkta nationell. Men i formellt hänseende och äfven till en del i fråga om ämnena är det från Italien den hämtar sin näring. Den där med kraftigt lif pulserande renässansen slår nu fast rot äfven i England och visar samma, endast af de nationella egendomligheterna omdanade, lynne som i Italien: en våldsamt sjudande kraft, en öfver-svallande lifsglädje och en mot medeltidens själf plågeri starkt reagerande, genom studiet af den hedniska antiken stärkt sinnlighetsdyrkan. Den elisabetska renässansen har därför äfven i motsats till den stuartska och revolutionstidens kallats för den hedniska.
Kraften visar sig ej blott i diktarnes kvalitet; äfven mängden af dem är oerhörd. Man räknar under de femti år tidehvarfvet varade icke mindre än 233 skalder, och flere af dessa voro af första rang.
Naturligtvis kunna vi här ej taga upp mer än ett ringa fåtal af dem. Ämnet är rikt nog ändå.
För att vinna större öfverskådlighet börja vi med att skärskåda lyrikens och epikens målsmän för att sedan gå öfver till en sammanhängande framställning af dramats utveckling.
Den författare, som inleder tidehvarfvet, är Thomas Sackville. Han förnämsta verk är den af honom dock blott påbörjade, sedan af flere andra fortsatta Mirror for rnagistrates (Öfverhetsspegel) - en samling berättelser ur Englands medeltidshistoria, oftast af tragisk färg. Dess största betydelse är att ha lämnat stoff till en mängd af Shak-speares och hans samtidas dramer. Inledningen, där författaren tycker sig möta en mängd olika allegoriska figurer, är af högpoetiskt värde.
Jämte Sackville står Philip Sidney, som genom sin Arcadia öfverflyttade Sydeuropas herdedikt till England.
Båda fördunklas de emellertid af Edmund Spenser (1550-1599), Englands störste epiker och jämte Shakspeare tidehvarfvets märkligaste företeelse.
Spenser är epokens idealist. Han rör sig hela tiden i en ideell, af feer och andar befolkad fantasivärld, hvars bilder dock genom mediet af hans blomstrande, aldrig sinande fantasi framstå klara och skära för läsarens blick. Det ligger en fulländad romantisk stämning öfver Spensers hela diktning, som ytterligare förhöjes af hans utsökta form.
Hans förnämsta arbete är det stora eposet The fairy queen (Fedrott-ningen). Dikteri skulle enligt den ursprungliga planen omfatta 12 böc-
Källa: Project Runeberg ·
