Sida 999
Australien.
403
ker med 12 sånger i hvarje. Det blef dock endast 6 böcker och 2 sånger af den 7:de färdiga.
Den sammanhållande enheten i dikten är dess stämmning och stil. Den är alltigenom affattad på klingande, just efter dess författare uppkallade s. k. spenserstanser.
Diktens innehåll är i korthet en skildring af att drottning G-loriana, äran (en personifikation af Elisabet), skall gifta sig med kung Artur, det ridderliga modet. Men dessförinnan utsänder hon tolf riddare, hvardera representerande en dj^gd, för att nedgöra motsvarande last. Hvar bok skulle innehålla skildringen af en riddares äfventyr.
Af de mindre ryktbara författarne kunna vi särskilja flere grupper, epiker och lyriker, didaktiker och satiriker.
Bland epikerna och lyrikerna märka vi Warner, som i en samling versifierade berättelser ur Englands historia behandlade flere ämnen, som vi sedan återfinna i dramerna. Vidare ha vi Daniel, som skildrat de borgerliga krigen, Drayton, hvars Nymphidia poetiskt behandlar älfvorna, samt Drummond, en skotte, som i sina af en djup melankoli präglade sonetter är en värdig efterföljare till den föregående epokens stora skotska skalder.
Af didaktikerna nämna vi John Davis, som skrifvit en filosofisk dikt Nosce te ipsum (Känn dig själf), samt John Donne, hos hvilken vi spåra början till den spekulativa poesi, som i vår tid nått sådan utbredning i England.
Satiren odlades af Thomas Nash, som ifrade mot puritanerna, samt af biskop Påle, som skref 3 böcker »bitande» och 3 böcker »tandlösa» satirer.
Mest betydelsefull blef emellertid den utveckling dramat fick.
Som medeltidens drama i allmänhet hade dramat äfven i England sin rot i kyrkan.
De kyrkliga spelen infördes till England med normanderna, och de första af dem voro affattade på franska.
De utbildas emellertid här snart i en för landet egendomlig form och samlas till s. k. collective plays, d. v. s. en hel serie dramer, som genomgå den heliga historien från världens skapelse till den yttersta domen.
Jämte mysterierna eller, som de i England vanligen kallas, mirak-lerna uppstå äfven snart de s. k. moraliteterna, dramer, där särskilda dygder och laster framställas personifierade.
Båda dessa arter fortgå länge, ända till långt in på Elisabets tid, jämte det världsliga dramat, som uppstår ur och bredvid dem.
Först framträder komedien. Den har två källor: dels utvecklades i miraklerna och moraliteterna inströdda komiska scener till själfständiga små s. k. interludes eller mellanspel, små korta proverbartade komiska stycken, dels fäste det börjande studiet af antiken uppmärksamheten på den romerska komedien.
Källa: Project Runeberg ·
