Sida 1000
Australien.
404
Senare rönte Englands komiska drama starkt intryck af den italienska renässanskomedien.
Kort efter komedien utbildades tragedien. Den hade äfven den två källor. Den ena var det blodiga romerska dramat, sådant det ter sig hos Seneca, den andra och viktigare voro de många ämnen af tragisk art, som funnos att hämta ur fäderneslandets historia och redan funnos episkt behandlade i balladerna och stoff samlingarna, Mirror for magistrates t. ex.
Till båtnad för Englands kommande dramatik var här den nationella impulsen den kraftigaste.
Till en början gingo väl de andra tragedierna och de mera episkt utdanade historiska styckena hvar sin väg. Men hos Shakspeare smälte de tillsammans.
Af alla dessa olika ämnen bildas under Elisabets tid det nationella, lifskraftiga engelska dramat.
Vi nämna här endast i förbigående den tidigaste komedien John Stills G-ammer Gurtons needle (Fru Gurtons nål), Heywoods mellanspel, biskop Bales historiska drama Kung Johan samt den första regelbundna tragedien Thomas Sackvilles och Thomas Nortons Ferrex and Porrex.
Inom det utbildade dramat särskilja vi, innan Shakspeare framträder, tre olika riktningar: en lyrisk, en, som behandlar familjetragedier, mordhistorier o. d., samt ännu en, den s. k. marloweska skolan. Inom denna finnes i frö hvad som når sin blomstring hos Shakspeare.
Den lyriska skolans främste representant är Lilly, den författare, som genom sin roman Euphues i England införde det braskande och konstlade skrifsätt, som i Italien med Marini betecknade renässansens förfall, men som i England återfinnes äfven hos de bästa renässansförfat-tarne och där blott är ett tecken på öfversvallande kraft.
Familjedramerna, af hvilka Arden af Feversham är den förnämsta, ha sin största betydelse däri, att de, återupptagna under 1700-talet, gå öfver till Tyskland och ge uppslaget till hela den lån,s:a rad af borgerliga dramer, som genom öfversättningar från Kotzebue sedan spridas jorden rundt.
Mest anmärkningsvärd är emellertid den skola, som efter sin- främste representant kallas den marloweska. Den är kraftig, våldsam och lidelsefull, men framför allt sceniskt effektfull. Den är grym och blodtörstig, sinnlig och öfvermodig, ett äkta barn af renässansen. Dess mönster äro Seneca och italienarne, dess ämnen hämtade från alla möjliga håll, men ofta ur Englands egen historia.
Hvad den saknar är i formellt hänseende den genomförda koncentrationen, finhet jämte kraften i karaktersteckningen samt i fråga om innehållet den upphöjdhet i uppfattningen, som adlade ämnena och från rysliga gjorde dem till tragiska. Allt detta blef det Shakspeares sak att utföra.
Källa: Project Runeberg ·
