Sida 1003
Australien.
407
håll: i det historiska dramat mest från sitt eget lands haf der, som han behandlade i en serie kungadramer, börjande med kung Johan och slutande med Henrik VIII, i komedien mest från Italien och novellsamlingarna, i tragedien från historiens och sagans samt novell-litteraturens mest skilda områden. Att här analysera hans dramer en för en förbjuder oss sj älf klart utrymmet. Vi få nöja oss med att efter denna allmänna karakteristik påminna om namnen på de mest kända, komedierna Mycket väsen for ingenting, En midsommarnattsdröm och Trettondagsafton, tragedierna Romeo och Julia, Hamlet, Otello, Macbeth, Kung Lear, de engelska kungadramerna, Julius Caesar och Antonius och Cleopatra samt de djupt allvarliga, tankedigra, men i harmonisk frid slutande sagostyckena En vintersaga och Stormen.
Naturligtvis var Shakspeare ej mer än någon annan utbildad med detsamma han framträdde. Man kan tvärtom i hans utveckling urskilja fyra bestämdt olika epoker. Under den första är han ännu Marlowes lärjunge. Under den andra är han väl sökande, men är full af ungdomlig hänförelse och kraft, det är Romeo och Julias och Midsommarnattsdrömmens samt kungadramernas tid. Under den tredje har han funnit sin form och behärskar den som mästare. Men hans världsåskådning är mörk och dyster; det är de stora tragediernas tid. Under den fjärde perioden slutligen har han äfven i innehållet vunnit samma klarhet och harmoni som i formen; det är de stora sagospelens tid. Något, som kan förundra, är att Shakspeare med sitt väldiga snille icke bildat någon skola. Visserligen funnos en del mindre betydande författare, som följde hans spår, men i det stora hela når Englands nationella drama i honom sin höjdpunkt, men äfven sitt slut.
Detta kan dock lätt förklaras, om man ser på tidens lynne.
Efter den »hedniska renässansen» följde snart den kristna. Puri-tanismen börjar att sticka upp hufvudet. Det nationella, lifskraftiga dramats tacksammaste miljö, den stora publiken, vänder sig med en alltmera utpräglad afsky från syndanästena teatrarna. Och då dör det folkliga dramat.
Vid hofvet lefde emellertid lusten för dramatiska nöjen kvar längre. Men smaken var där en annan. I stället för det friska folkliga dramat hyllade man där det lärda, efter antiken bildade. Det är därför vi, sedan Shakspeare dragit sig tillbaka, ser den skolans främste målsman träda fram. Det är Ben Jonson, som nu intager den dramatiska hedersplatsen.
Ben Jonson är i mycket, att icke säga i allt, en motsats till Shakspeare. Han är lärd, pedantisk och öfverlagdt satirisk, där Shakspeare var ursprunglig, frisk och humoristisk. Ben Jonson ville hafva tendens i sina stycken och afbilda tidens lyten direkt. Detta framträdde tyd-Jigt i hans mest kända komedi »Hvar och en efter sii^t lynne.» I tra^
Källa: Project Runeberg ·
