Sida 1014
Australien.
418
de på folkets läppar lefvande nationella ämnena tagas upp och inför-lifvas med epiken.
Öfvergången från den förra perioden förmedlades genom en del dikter af blandadt andligt och ridderligt skaplynne, där dels Maria, dels fromma lärare förhärligas.
Vi kunna särskilja tre stora grupper af dikter under denna tid: lyriska, didaktiska och episka.
Lyriken odlades af de s. k. minnessångarne, riddare, som drogo kring vid fursteborgarna och sjöngo de skönas och konungens lof.
Den var nog påverkad af trubadurpoesien, men höll sig vanligen mera abstrakt än denna, besjöng mest vårens och den blyga kärlekens fröjder. Den ljufhet och stolthet, som utmärkte de franska trubadurerna, saknas oftast hos de tyska minnessångarne. De äro ej sällan furstesmickrare. Ibland, som hos Walter von der Vogelweide, den bäste af dem alla, klinga dock djärfva manliga toner oss till mötes.
Sin höjdpunkt når lyriken under 1200-talets början; sedan går den utfor och urartar till nästan narraktig kvinnodyrkan och tomt formpedanteri. Ur den är det nästa periods poesi, mästersångcn, skjuter upp.
När lyriken blef obetydlig, intog didakiiken en så mycket mer framskjuten plats, l en följd dikter af ofta klart och ädelt innehåll samlades allt, hvad tiden tänkte om de andliga och kyrkans förfall, örn ridderskapets urartande; floden steg och steg, och den bar på sina böljor verk, som i tysthet förberedde 1500-talets stora gärning, reformationen. Att ha banat en väg för den är den didaktiska riddardiktens största förtjänst.
Tidens mest berömda didaktiska dikter äro Der Winsbecke och Die Winsbeckin, en fars råd till sin son och en mors råd till sin dotter.
Inom epiken är till en början inflytandet från de nordfranska trouvererna öfvervägande.
Det är i synnerhet de bland dem utbildade sagokretsarna, som behandlas.
Först och främst upptagas och utbildas vidare de bretoniska sagorna, så väl de sensualistiska om Tristan och Isoide som de supra-naturalistiska om gralriddarne. Dessas konung Parsifal göres af Wol-fram von Eschenbach till föremål för en dikt, som af en forskare i tankedjup sättes i jämbredd ined Goethes Faust.
Vidare behandlas de karolingiska sagokretsarna, sångerna om Rolands hjältedater, samt den med den karolingiska sagokretsen sammanflätade berättelsen om Flores och Blanzaflor, som genom eufemiavisorna blir införlifvad med vår litteratur.
Slutligen bli äfven de i de medeltida stoff samlingarna befintliga förändrade sagorna om Tröjas fall och Alexanders bedrifter föremål för behandling.
Källa: Project Runeberg ·
