Sida 1015
Australien.
419
En öfvergång emellan hofepiken och den gamla folkliga diktningen bildas af djureposet, som nu kommer fram i Tyskland. Mest betydande af hela periodens litteratur äro emellertid just de folkliga epos, som, kvarlefvande på menige nians läppar ända från folkvandringens dagar, nu samlas och sof ras.
Dessa sagor äro af mångfaldigt ursprung och sättas i förbindelse med andra, såsom den om Didrik af Bern m. fl., men den viktigaste af dem alla är sagan om niebelungarne, Das Niebelungenlied, som bildar det tyska folkets stolta nationalepos.
Niebelungensången är till uppränningen beslägtad med sigurdssagan i vår edda, men är alldeles själfständigt utbildad. Dess skådeplats är i Tyskland, Rhentrakten eller Ungern, dess tid folkvandringens, och den skildrar i titaniska drag, hur den stolta Kriemhild på sina bröder hämnas sin make Sigfrids mord. De gamla sägner, som bilda dess stomme, äro af en onämnd vandrande riddare under 1100-talet hopsamlade och sammanfattade samt omsatta i högtysk vers. Formen är den s. k. niebelungenstrofen, af hvilken vi i arbetets teoretiska del redan länmat en framställning.
Jämte Niebelungensången är Gudrunsången, där den trogna kärleken förhärligas, folkepikens stoltaste minnesmärke.
Tredje tidrymden,
Mäster sångens tid. 1350-1525.
Efter de andligas förfall trädde i rask följd adelns och hof ven s. Vid de senare hade narrarne undanträngt minnessångarne, och den af mord och plundring lefvande rofriddaren var icke längre litteraturens bärare. I stället framträdde nu det tredje ståndet, borgarena. Städerna vunno alltmer i betydelse; ej blott i yttre, utan äfven i inre afseende blefvo de kulturens medelpunkter; också i litteraturen var borgarståndets tid kommen.
Med detta följde en omgestaltning af diktkonstens karakter. Det ridderligt fantastiska gaf vika för det borgerligt praktiska. Didaktiken, som redan under förra periodens slut spelat en viktig rol, träder alltmer i förgrunden, och prosadiktningen blir af betydelse. Därjämte börjar lyriken, i synnerhet mot epokens slut, då äfven den ur minnessången uppblomstrande mästersången förlorar i betydelse, att bli allt mer och mer folklig; visan, ursprunget till reformationstidens lutherska psalm, framstår.
Lyriken är, som sagdt, till en början mästersång.
Mästersången odlades af borgarena i deras gillen och utmärkte sig synnerligast för sin konstmässiga, noggrant reglementerade form. Den,
Källa: Project Runeberg ·
