Sida 216
B. Fanerogamer eller fröväxter.
216
För att hindra själfbefruktning och underlätta korsning finnas hos flere växter egendomliga inrättningar. Vanligast är att ståndare och pistiller utvecklas på olika tider, så att ståndarne äro vissnade, då pistillen blir färdig (riddarsporre), eller pistillen redan befruktad, då ståndarne framväxa (tidlösa). Ofta är pistillen mycket högre än ståndarne eller tvärt om ståndarne högre än pistillen; båda fallen förekomma hos den vanliga gullvifvan. Hos nyckelblomstren äro frömjölskornen sammanklibbade till två skaftade klumpar, som lätt fastna vid den honungssugande insektens hufvud, ofta på snabeln eller ögonen. Då han kommer till en annan blomma, hindras han af de framåt riktade frömjölsklumparna att komma åt honungskällan och stöter då af dem mot pistillens märke.
'»Köttätande växter». Benämningen köttätande växter är måhända mindre lämplig, ty det är insekter, hufvudsakligen myggor och myror, som gripas och förtäras af dylika växter. Enär de icke kunna förfölja sitt rof, hafva deras blad blifvit förvandlade till ett slags fällor, som med prunkande färger och doftande honungssaft locka till sig offren. Blommorna äro däremot oansenliga, vanligen gröna eller hvita. Vid första anblicken fästa vi oss mindre vid dem än vid de vackert färgade och egendomligt formade bladen. Insekterna göra som vi; de förbise blommorna, som hvarken äga skönhet, doft eller honung, och slå sig ned på de präktiga bladen, där döden lurar på dem. Med säkerhet kända såsom köttätande äro omkring 300 arter, tillhörande ett dussin olika släkten, hvilka alla växa på sumpig mark eller i själfva vattnet. Tre af dessa släkten finnas i vårt land. Den första växt, om hvilken man visste, att den fångar insekter, var den s. k. venusflugfällan, som 1765 upptäcktes i Nord-Carolinas sumptrakter. Linné, som beskref och namngaf henne, anade emellertid icke, att hon verkligen när sig af de insekter hon fångar, utan ansåg detta vara en blott lek af naturen.
Liksom de flesta andra växter har flugfällan rötter, med hvilka hon upptager näring ur jorden, men detta är henne icke nog, hon behöfver också animalisk föda, och denna skaffar hon sig med bladens tillhjälp. Dessa äro i kanten försedda med långa tänder eller taggar; sätter sig en insekt på deras yta, så slå de blixtsnabbt samman, i det de hopvikas utefter medelnerven, hvarvid tänderna gripa i hvarandra som fingrarna på ett par hopknäppta händer. Ju mera insekten sprattlar, desto hårdare fasthålles han. Då han är död, börjar växtens matsmältningsarbete. På bladets yta finnes en mängd små körtlar, ur hvilka afsöndras en syrlig vätska, som kan anses motsvara djurens magsaft och liksom den verkar upplösande på en del ämnen. Sedan
Källa: Project Runeberg ·
