Sida 217
B. Fanerogamer eller fröväxter.
insekten blifvit upplöst i denna saft, uppsuges åter alltsamman af körtlarna; efter 8-10 dagar öppnar sig bladet och är då torrt. Hård blåst och fallande regn inverka ej på bladen. Venusflugfällan finnes numera ofta i växthus, hvarför man varit i tillfälle att observera hennes sätt att gå till väga. Vidrör man med en nål ett af de 6 små borst, som sitta på bladytan, eller lägger man dit ett osmältbart föremål, t. ex. en liten träbit, så sluter sig väl bladet, men öppnas åter efter ett dygn utan att hafva afsöndrat någon saft. Detta experiment kan upprepas ungefär 30 gånger, hvarefter bladet förlorar sin känslighet.
Hos kannväxterna har det vingade bladskaftet vuxit ihop till ett litet krus, hvars lock utgöres af den förkrympta bladskifvan. Den vanliga ostindiska kannväxten, som blir ungefär manshög, uppbär 6-10 krus, innehållande en syrlig vätska, uppfylld af drunknande insekter. Somliga resande påstodo, att växten under natten nedsänkte sina krus i kärret och därifrån upphämtade vatten, som sedan på något okändt sätt liksom destillerades och blef drickbart, hvarför den ock benämndes destillerplantan (Nepenthes destillatoria) och ansågs vara af en vis försyn placerad i ödemarken till törstiga vandrares gagn. Emellertid visar det sig, att denna inrättning - såsom alltid i naturen - har sitt eget gifna ändamål och icke är till för människans skull. På lockets undersida och omkring kanten af kruset afsöndras en söt saft, som lockar insekterna. Begärliga efter mera, klättra de små djuren nedåt; insidan är glatt och hal, de börja glida utför och falla slutligen ned i vätskan på bottnen - de hafva råkat in i en af växtens magar. - T Australien finnes en lågväxt art, hvars rosettlikt ordnade krus likna små ölsejdlar med kullrig botten. Ett annat släkte (Sarracenia) har blad, liknande champagneglas med lock. I Kaliforniens kärrmarker finnes en kannväxt, som ej sällan i husen användes som flugfångare; bladen äro nämligen rörformiga och så inrättade, att flugorna lätt komma in, men ej kunna hitta ut igen.
Vid kanten af kärr och myrar växer ej sällsynt i vårt land den rundbladiga daggörten äfven kallad sileshdr (Drosera). På bladen sitta röda hår, som i spetsen tyckas uppbära en liten droppe (glandelhår). Man trodde fordom, att dessa droppar voro daggpärlor, afsedda att släcka insekternas törst. Men ve den insekt, som slår ned på det förrädiska bladet l Med vingar och ben fastnar han i en klibbig vätska, och ju mer han arbetar att komma lös, desto säkrare fastnar han. Efter 20 minuter börja håren att böja sig inåt, inom 3 timmar är han gripen af 50-100 af de rödglänsande fångarmarna, hvilka öfvergjuta honom med vätska, till dess han drunknar; tillika buktar sig bladet och omsluter, honom. Efter några dagar öppnar sig bladet och är torrt; endast vingar och ben finnas då kvar af bytet. - På samma ställen som Drosera finner man också tätörten, så kallad, emedan man
Källa: Project Runeberg ·
