Sida 754
Australien.
158
vid hvilka det förnämsta bytet redan då bestod i negerslafvar. Varaktiga minnesmärken af den höga kultur det redan då nått har det lämnat i de storartade byggnadsverk, som pryda hufvudstaden Memfis, framför allt i de jättelika konungagrafvar, som äro kända under namn af pyramiderna, - väldiga, fyrsidiga, i en spets afsmalnande stenmassor, af hvilka den högsta når ända inemot 150 meters höjd. Den bär namn efter konung Chufu eller Cheops, som omkr. 3,000 f. Kr. i en tid, då endast redskap af brons användes, men järnet ännu var okändt, lät uppföra den till graf åt sig.
Kedan fore 2,000 f. Kr. dukar Egypten för första gången i historisk tid under för främmande eröfrare. De första i den långa rad af inkräktare, som det härliga landet lockat, äro hyksos, ett herdefolk af asiatisk, sannolikt semitisk härkomst, som i öfver 500 år hade landet inne och så småningom antog dess kultur. Då de slutligen efter en fruktansvärd kamp blifvit fördrifna genom en resning i öfre Egypten, där det hundraportade Thebe nu blef rikets hufvudstad, räcker den kraftutveckling, som fört Egyptens folk till frihet, äfven till för att låta dess konungar föra sina segrande vapen djupt in i Asien, ända öfver Eufrat. Denna hjältetid varade i flere hundra år och nådde sin afslutning med Ramses IIy kallad den store och af grekerna känd som sagohjälte under namnet Sesostris, hvars långa regering torde infallit mellan 1400 och 1100 f. Kr. Under honom räckte Egyptens hela makt nätt upp till att värja landet mot cheta, ett annat eröfrarefolk af okänd härkomst, hvars välde nådde från Egyptens gräns till Egeiska hafvet. Men efter hans död är Egypten föremål för upprepade anfall af mäktiga sjöfolk, som från de nordliga öarna synas behärskat hela Medelhafvet. Deras med nöd afvärjda angrepp torde försatt landet i ett tillstånd af svaghet, som omsider beredde dess undergång såsom själfständig stat.
I mycket nära förbindelse med Egypten och under starkt inflytande af dess odling stodo tvenne semitiska folk, som för historien äro af största vikt, nämligen fenicier och israeliter. På den långsmala, brådstupande kustranden mellan berget Libanon och östra Medelhafvet hade fenicierna, enligt egna uppgifter, redan vid 2750 f. Kr. börjat grunda städer, som hvar efter annan, -- Byblos Sidon, Tyros - genom folkets sällsynta begåfning för handel och sjöfart och förmåga att draga nytta af ett öfvermåttan gynnsamt läge, svingade sig upp till världshandelns medelpunkter. I godt förstånd med Egyptens konungar, åt hvilka de stundom torde gjort sjötjänst, lärde de af dess folk många viktiga upptäckter, som de sedan på sina handelsresor spridde ut kring världen. Den förnämsta af dessa var den hos dem efter egyptiska och möjligen äfven semitiska mönster själfständigt utbildade bokstafsskriften, som sedermera skulle få en så oerhörd betydelse för mänskligheten.
Källa: Project Runeberg ·
