Sida 755
Australien.
159
Under letandet efter indräktiga handelsvaror sträckte de sina köpfärder allt längre bort - i Medelhafvet från ö till ö, från Cypern till Kreta, Sicilien och ända till eller bortom Gibraltars sund, som till ära för deras gud Melkarth (den tyriske Hercules) kallades Hercules' stöder - på land trängde deras handelskaravaner djupt in i Asien och möjligen äfven i Europa. De spår af feniciskt inflytande, som man velat spåra i norden, vittna sannolikt om en förbindelse till lands (kanske förmedlad af en eller flere mellanhänder), men icke om besök af feniciska sjöfarande, som däremot kring Medelhafvet och Svarta hafvet grundat en mängd af nybyggen, hvarifrån österländsk lära och sed redan årtusenden före vår tideräkning spridde sig ut öfver Europa.
Ännu vida djupare och framför allt varaktigare skulle dock det inflytande varda, som öfvades af israeliterna. I följe med sina stamfränder hyksos eller under deras tid inkomna i Egypten, hade de stannat där äfven efter deras fördrifvande. Förut gynnade, blefvo de nu förtryckta af de nya härskarne; och när trycket blef för hårdt, beslöto de att utvandra under sin stats kloke ledare Moses (mellan 1500 och 1300 f. Kr.), som under den långa vandringen i öknen lade grunden till den lagstiftning, som genom sin kärna, de tio budorden, blifvit af så stor betydelse för de kristna folken. Sitt nya hemland nådde de efter Moses död på en omväg öster om Döda hafvets saltsjö och floden Jordan. Först efter långa, förfärliga strider kommo de i besittning däraf, och det dröjde ännu i århundraden, innan de under ständiga strider med grannarne kunde grunda ett varaktigt statsskick. Först då den yttersta fara hotade från filisteernas krigarfolk, upphörde svaghetens och det inre splitets tid - hvarunder visserligen enskilda höfdingar eller s. k. domare aflagt prof på lysande tapperhet - och folket samlade sig kring en konung. Den dystre, men ridderlige krigarkonungen Saul (efter 1100 f. Kr.) värnade med kraft om landets själfständighet, men kom snart i delo med den prästerliga makten under Samuel, som uppställde en motkonung i den sluge folkhjälten David. Efter åtskilliga inre strider blef denne ensam konung, sedan Saul stupat mot filisteerna; och nu nådde Israels folk höjden af sin makt. David uppträdde som grundläggare af ett eröfrande stormaktsvälde från Egypten ända till Eufrat, sedan han kufvat de fientliga grannfolken. Hans son, den praktälskande Salomo (omkr. 1000 f. Kr.), lät riket vinna i glans, hvad fadern låtit det vinna i makt, och gaf åt dess gudsdyrkan en fast medelpunkt i Jerusalems tempel. Men de många nya pålagorna jämte annat nytt, som hörde till stormaktsväldets uppehållande, förbittrade en del af folket, som ej hunnit växa ur de gamla patriarkaliska förhållandena; och efter Salomos död delade sig riket i tvenne, Juda och Israels riken. Under deras ständiga strid höll Juda rike, där Davids ätt fortfor att härska, mera stadigt fast vid tron på en enda Grud; men de politiska förbin-
Källa: Project Runeberg ·
