Sida 759
Australien.
163
en af de främsta platserna i det västasiatiska statssystemet och segerrikt värnade dess maktställning så väl mot skytiska barbarer som mot det lydiska riket i mindre Asien, hvars härskare ville med mederna dela det assyriska rofvet. Efter ett stort fältslag dem emellan fingo lyderna nöja sig med den i Svarta hafvet utfallande floden Halys (nu Kisil Irmak) såsom gräns i öster. Detta slag afbröts af en solförmörkelse, som blifvit beräknad af den grekiske vise Thales och sannolikt infallit år 585 f. Kr., och med hjälp af detta datum låta sig närliggande händelser till tiden någorlunda säkert bestämmas.
Med mederna inträder en ny och märkelig folkstam på historiens skådebana. Det är den ariska stammen, som alltifrån denna tid intagit det främsta rummet bland jordens folk. Osäkert är ännu, om denna stam haft sitt äldsta hemvist i Asien eller mellersta Europa; men före sitt uppträdande i historien har den genomlefvat långa tidrymder under ett enkelt, patriarkaliskt samhällsskick, styrd af sina stamhöfdingar och tillbedjande dels förfädrens andar, dels naturgudar, som tänktes härska öfver solen, åskan o. s. v. och föra en evig kamp med mörkrets och ondskans makter. Under denna tid ha arierna utbredt sig öfver ofantliga landvidder. I Europa innehade de redan allt land utom nordöstra Ryssland, norra Skandinavien och en del af Spanska halfön. I Asien rådde de öfver stora sträckor af Mindre Asien, Persien och Indien. På detta väldiga område skilde de sig snart från hvarandra, bildade en mängd stammar och utvecklade sig i högst olika riktningar. J)e asiatiska arierna hade länge bott i slättlandet sydöst om Kaspiska hafvet, innan en del af dem (troligen vid 1300 f. Kr.) drog nedåt Indien, medan andra utbredde sig öfver Persien, där de kommo i nära beröring med Eufratdalens riken och af deras kultur togo ett mycket starkt intryck, som låter sig spåras både i deras religion och samfundslif.
Bland dessa ariska folk framträdde bredvid mederna snart äfven perserna. De bodde söder om de förre och öster om Babylonien i det urgamla riket Elam, som de torde erhållit i förläning vid dess eröfring af Assurbanipal och där de styrdes af sina lydkonungar af akemenidernas berömda ätt, först under assyrisk, sedan under medisk öfverhöghet. En af dessa konungar var Kyros (omkr. 560-529 f. Kr.), om hvars födelse och underbara öden många sagor förtäljas. Vid år 550 f. Kr. förstod han att befria sitt folk, störta den siste mediske konungen Astyages, hvars dotterson han skall ha varit, och förena både m eder och perser under sitt välde. I spetsen för denna fruktansvärda makt och själf utrustad med öfverlägsna egenskaper, blef han snart farlig för alla sina grannar. Lydiens konung Kroisos (Croesus) hade genom guldfynd i hans land vunnit rikedomar, som gjort hans namn till ett ordspråk, och med deras hjälp lagt hela Mindre Asien under sig; men då han vågade angripa Kyros, förlorade han i ett enda fältslag (546 f. Kr.)
Källa: Project Runeberg ·
