Sida 761
Australien.
165
babyloniska eller kaldeiska språket fortfor att vara riksspråk för de västra landskapen, återvann dock Babylon efter det kufvade upproret aldrig mer sitt förra anseende. Det är ock från denna tid, som den persiska #ew/-religionen eller zoroaster-Vårsm vinner sin egendomliga utbildning, där de många afgudarne vika för en enda gud, liksom de många smårikena på jorden måste böja sig under en storkonung, och där denne gud i spetsen för änglaskaror, hvilkas indelning och rangordning gifva en trogen bild af en persisk konungs hof stat, kämpar mot sin evige fiende, det ondas härskare.
Västasiens gamla riken hade alla gått under, och all deras makt var nu samlad i en hand hos Persiens storkonung. Det är därför nu som Dareios, sedan han ordnat sitt stora rike, vill föra det in på nya banor och vänder sin håg till nya eröfringar. Först för han sina vapen åt öster, och vid floden Indus (Sind) mötas den ariska stammens båda asiatiska grenar. Långt ned åt Grangesfloden och djupt in åt Dekan hade redan de indiska arierna framträngt och i vedas' böcker bevarat sina heliga sånger. Men i mån som de utbredde sig och blandade sig med de mörka infödingarne eller smälte bort under det heta klimatet, blef deras ursprungliga enkla och rena gudatro tillsatt med en mängd vidunderligheter. Indras dyrkan fick vika för Brahmas, och det gamla fornariska ättesamhället ersattes af kastväsendet med sin ytterligt skarpa skillnad mellan olika samhällslager. I högstämda kväden besjöngo skalderna de ariska hjältarnes kamp mot infödingarne och med hvarandra; men under alla dessa strider mäktade Indiens folk aldrig samla sig till ett helt. En tid före persernas ankomst, troligen mellan 600 och 550 f. Kr., uppstod ur striden mellan filosofiska skolor och religiösa sekter buddhaismens ädla och upphöjda, men tröstlösa och lefnadströtta religion, som i förintelse och evig dvala tror sig se enda räddningen undan tillvarons elände, men i inbördes bistånd och kärlek söker lindra dess nöd och för första gången i folkens tillvaro förkunnar läran om hela mänsklighetens broderskap.
I stället för att genom Indiens eröfring samla österns arier till ett enda helt inslog Dareios snart en annan väg, som skulle blifva ödesdiger för hans eget rike och för mänsklighetens hela framtid. I norr hotades riket ännu alltid af skyternas half vilda krigarstammar, och Dareios beslöt förekomma ett möjligen hotande nytt anfall genom ett väldigt härtåg, som skulle injaga skräck hos dem. Han gick med en ofantlig här öfver Hellesponten till Europa och vidare öfver Donau samt fördjupade sig i de vida slätter, som bilda det nuvarande Eumänien och sydvästligaste Kyssland, allt under det skyterna utan motstånd ideligen drogo sig tillbaka och, liksom ryssarne i senare tider, härjade sitt eget land, så att den väldiga hären intet kunde uträtta. Med stora förluster måste Dareios omsider vända, om, men han hade dock vunnit sitt hufvudsyfte att injaga
Källa: Project Runeberg ·
