Sida 811
Australien.
215
trädare tappert värnade det nya riket. Men hoppet att varaktigt grunda en kristen stat gick ej i fullbordan. En del af de korsfarare, som här bosatte sig, hörde till hemlandens värsta slödder och framstodo inför österns hyfsade folk icke bättre än en barbarhord; ovanan vid klimat och lefnadssätt gjorde ock sitt till för att försvaga dem. Den hotande faran manade islams folk till kraftig sammanslutning under dugliga härförare, och känslan af trosenhet genomträngde dem lika mycket som de kristna. Då de senare förlorat Edessa vid Eufrat, korsfararnes utpost mot öster, väcktes korstågsifvern på nytt i Europa, uppeldad af en ny trosifrare, Bernhard af Clairvaux. Kärnan i den första korshären hade bildats af normander från England, Normandiet och Sicilien; men det andra korståget syntes få en bättre ledning, då s j älf ve tysk-romerske kejsaren Konrad III och konung Ludvig VII af Frankrike 1147 ställde sig i spetsen därför. Men äfven här medförde bristen på sammanhållning sina olycksbringande verkningar; korståget misslyckades fullkomligt, och dess ledare återvände med ringa ära utan att ha uträttat mer än att för någon tid fördröja riket Jerusalems fall.
Detta skulle dock ej dröja länge. I Egypten hade ejubiderna störtat de fatimidiska kalif erna, och sultan Saladin (1174-1193), lika beundrad af kristna och islamiter, framstår såsom hela korstågstidens störste och ädlaste hjälte. Retad af den svekfullhet och roflystnad de kristna i Palestina visade, eröfrade han 1187 Jerusalem, men behandlade de kristna me
Källa: Project Runeberg ·
